Och åren går..

Vädret en sensommarlördag blir knappast vackrare än det som varit idag. På avstånd hördes dunkandet av skördetröskors arbete och vi satt på altanen till solen damp ner och kylan svepte in. Jag vill suga ut varje minut av de ljusa kvällarna men det är skönt att gå in med. Hälla upp en kopp hett te och sätta tänderna i en kanelsnäcka från Dahls bageri. Det gäller att passa på för på måndag är det tillbaka in i fållan och bort med sockerstinna bakverk och andra onyttigheter. Det är fint om det är någon sort skillnad på vardag och semester tänker jag. Bullarna blir extra goda och åtråvärda då. På påsen med köpebullar från Dals står det “åtta stycken kanelsnäckor”. Det är sällan man ser att siffror skrivs ut med bokstäver nu tänker jag och funderar över om det jag fick lära mig i mellanstadiet bara var en myt eller något gammalt som glömts bort eller min lärares högst personliga åsikt. Eller rent av en välkänd skrivregel? Vi fick lära oss en del saker mycket bestämt, bland annat att aldrig börja en mening med ordet “Och”, och att små siffor och antal, sådana upp till 12, skrivs med bokstäver. Jag vet inte om så många gör det längre men jag lade märke till “åtta kanelsnäckor” på påsen och gillade det. 

Igår fylldes slottet av de två minsta barnbarnen och jag ägnade det mesta av dagen till lek och passning. Det är märkligt tänker jag, det där med tiden. Jag tittade på de små flickorna, pratade med dem och förflyttades direkt tillbaka nära trettio år i tiden då mina barn var i den åldern och jag kan inte för mitt liv begripa att det är samma jag som då och samma liv. Mitt liv. Min mamma kom förbi en stund när småflickorna var här med. Så tog vi dem med ut i skogen på en liten runda med målet att hitta några kantareller. Så gick vi där med varsin liten hand i våra och funderade över det obegripliga igen. Tiden. Över att själen känns precis lika ung, eller gammal, som för femtio år sedan som mamma sa, och hur ofattbart det är att jag är lika gammal nu som mamma var när hon fyllde femtio och vi firade henne på Hönö. Eller var det Björkö? Då var mina barn små och mormor var drygt sjuttio och kunde inte förstå det där med tiden. Totalt obegripligt alltihopa och förmodligen är det precis så det ska vara. Det är helt i sin ordning att vi inte förstår tänker jag.

Bilen är packad och vi är laddade nu. Hundarna sover sött och obekymrat. Om de bara visste vad som väntar imorgon tänker jag. Det är längesedan sist därför har de inte genomskådat förberedelserna än och somnade sött. Annat blir det till nästa jakt då kommer ingen av dem att gå och lägga sig förrän bilen är färdigpackad , lampan släckt och vi krupit ner under täcket om jag känner dem rätt. För då vet de. I alla fall alla utom möjligen minsta lilla valpen som än så länge inte begriper vad hon eventuellt kan missa. Jag har hängt fram skjortan med gräsänder. Återstår bara att välja vilken väst jag ska ha till. Annars känner jag mig redo. Hundarna är väl tränade, nya hörselkåpor inköpta och jaktradion servad och nu ska vi “jaga” oss igenom hela hösten och jag ser verkligen fram emot det. Jag tror bestämt det närmar sig min tjugonde säsong som hundförare och apportör på fågeljakter. Där är tidens gång också ofattbar och obegriplig. Tjugo år…

 

2 reaktioner på ”Och åren går..”

  1. I akademiska texter följer vi samma regler… 1-10 skrivs med bokstäver, tal högre än det skrivs ut med siffror – Dahls har uppenbarligen ett akademiskt tänk! 😉

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top