Om man inte vet vart man ska, hur kan man då veta att man är framme?, sa Puh

Lyra stötte en morkulla idag. Det var när alla tre cockrarna fick söka samtidigt i ett avsnitt i mossen. Jag blev så överraskad av morkullans snabba flykt och ljudet när vingarna slog i de torra grankvistarna så jag kallade in hundarna av bara farten. Jag tror att jag en kort sekund hann tänka vildsvin innan jag besinnade mig och insåg att det bara var en fågel. Lyra stannade fint i stöten hur som helst, innan jag kallade in, så hon gjorde alla rätt. Inte kunde hon rå för att jag hade pipan i munnen och drabbades av tillfällig vildsvinsfrossa. Sedan sökte vi vidare, alla med en extra växel och jag lite mer förberedd. Det är särskilt roligt med Rota nu, när hon kan hänga med de andra och hon jobbar på fint. Polletten har ramlat ner som det heter. Nu ska den bara poleras lite. Vi har en hel vinter och sedan en hel lågsäsong innan allvaret börjar igen i augusti nästa år så vi ska nog hinna med den där poleringen tänker jag. 

Jag ska polera lite på Min med men väldigt försiktigt för hon är ung och lillgammal i sig själv. Unghunden med de två skepnaderna. För det är fortfarande så att hon kan växla snabbt mellan att vara vild och galen och sedan vattenkammad och väluppfostrad. Hon blir så allvarlig när det är träning på gång. Förmodligen är det bara bra men det är också förbaskat lätt att lägga på lite för höga krav och förväntningar när hon är som hon är, ung, foglig och lättlärd. I vardagen däremot blir det ett lite annat läge, där blir hon stark och helt upptagen i sin egen värld ibland och så där trög som bara tonåringar kan bli, då gäller det för mig att vidmakthålla våra regler och se till att de åtlyds. Det är bara det att Min inte riktigt förstått vilka än och att de faktiskt gäller henne med och inte bara “alla andra”.

Med två unghundar i flocken blir det rätt mycket fokus just på unghundar. Av förklarliga skäl förstås. Mycket av det jag gör på dagarna handlar om unghundar för närvarande, om fostran av de två egna och om unghundskurserna som precis startat. Jag gillar det verkligen men känner att de unga hundarna upptar så mycket av min tid och tankekraft att flockens äldre hundar riskerar att tillfälligt hamna lite i skymhunden. För att motverka det tog slottsherren och jag Lakrits och Bäst med på en träningsrunda igår. Bollar högt och lågt, markerade och omarkerade. Några dolda linjer och några kända linjer. Duktiga hundar! Happy, happy ännu en gång!

Annars kan det faktiskt vara lite knepigt att hitta träningsmotivationen med de äldre just nu. Med en jaktsäsong som går mot sitt slut och en pandemi som håller oss i sitt järngrepp och omöjliggör jaktprov och en del annat blir det lite trassligt att planera framåt. Vi klarar oss såklart alldeles utmärkt ändå, trots pandemin kan vi ju tack och lov vara ute och träna, jaga och aktivera oss tillsammans med hundarna. Och vi är friska. Det är väl bara det att allt känns lite “off “som det är nu och att den målmedvetna träningen med de äldre hundarna är lite lättare att hålla i fokus när man har ett tydligt mål att jobba mot. För de flesta av oss i alla fall. Då känns det lite lättare att med de unga hundarna. Där tryter inte motivationen för där blir det fullt med delmål efter vägen. Varje del i utbildningen blir ett mål i sig. Det är så mycket de ska lära sig och bli bra på och det finns så oändligt mycket att träna på. När jag tänker närmare på det blir jag nästan lite matt. Vi har en lång väg att gå. Men en väldigt rolig sådan förstås. En sträcka i taget. Jag gillar verkligen mål men jag undrar om jag inte gillar vägen mot målen ännu mer.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top