Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Ikväll läser jag lite i tidningen Faktum samtidigt som vi lagar mat och halva hundflocken softar på bruna mattan i puben. Den andra halvan får hålla sig i hundrummet intill för säkerhetsskull. Höglöpet börjar närma sig och för att slippa allt för ingående utvecklingssamtal så här en fredagkväll är det lugnast att ha en grind mellan parterna. Jag läser i Faktum, U2 skrålar ur stereon, och jag  påminns om hur bra vi ändå har det, vi som lyckats hålla oss på rätt sida av droger och hemlöshet. Jag brukar köpa Faktum de gångerna jag träffar på en faktumsäljare. I ärlighetens namn är det inte så ofta här ute på landsbygden men de gångerna vi åker någonstans för lite inköp brukar jag passa på. Jag har i det här fallet inget som helst emot att betala åttiokronor för en tidning. Den här tidningen har dessutom ett mycket bättre, viktigare och mer givande innehåll än väldigt många andra tidningar och definitivt en djupare mening. Jag läser, förundras och förvånas. Varför ser det fortfarande ut som det gör i vårt samhälle? Jag önskar mig mer solidaritet och mindre av den ”skylldigsjälv” mentaliteten som stundtals råder. Ibland känns det lättare att stoppa huvudet i sanden, att låtsas som att varken Faktum, hemlöshet eller fattigdom finns runt omkring. Det blir mindre att ta ställning till då och vissa saker är enklare när man inte vet. Inte förändrar jag mycket genom att köpa faktum heller egentligen. Men ett litet bidrag blir det och ett betydligt större medvetande hos mig. Köp en tidning nästa gång ni möter en Faktumsäljare, titta henne eller honom i ögonen, le och säg tack. En liten handling med stor betydelse. Jag lovar att de åttiokronorna är väl investerade. En bra tidning får ni på köpet.

”Only love, only love can leave such a mark. But only love, only love can heal such a scar”  – från Magnificient med U2

Höglöpet stundar som sagt och jag hoppas innerligt att drottningen av Kopparhult ska godkänna vårt hanhundsval. Jag funderar över både hot och mutor men förmodligen biter inget av dem på Lyra om hon väl bestämt sig. Fast den gule labradoren lär i alla fall inte bli tillgänglig vad än Lyra tycker. Det får bli cockerhanen eller ingen alls. Jag undrar vad hon väljer? Igår gick jag promenad med retrievrar för sig och cockrar för sig, som jag brukar göra för jag trivs bra med det. Med cockrarna var det som att vara ute med kisspatrullen, Lyra skvätte var tioende meter och Mer var femte på ett ungefär. Ingen hanhund på flera kilometers håll lär ha missat att Lyra löper, och att Mer har talat om att han har ensamrätt. Kära nå´n!  Till slut ledsnade jag på dem och bad dem sluta upp vid sidan av mig resten av promenaden så vi slapp kissandet. Någon måtta får det ju ändå vara. Hemma tycker lilla Rota att det är rätt så trist med löptikar, fröken Vi vill nämligen inte leka längre hur Rota än försöker. Pisstråkigt enligt den lilla cockern som istället försöker få igång någon av hanhundarna som har helt andra saker att tänka på än att leka med en yster ickelöpande unghund. Jag får offra mig såklart, krypa ner på golvet och jollra med valpen en stund, dra i bollen med snöre, brottas och bråka med grisen. Men jag ledsnar tyvärr alldeles för fort tycker Rota. Typ efter fem minuter när hon önskar leka minst en halvtimme. Hon tar det den avbrutna leken bra ändå, kryper ner i biabädden på Mers plats vid mina fötter vid köksön och verkar tycka det är rätt okej ändå. ”Imorgon” säger jag, och lovar något förmodligen inte kommer att hålla fullt ut, ”imorgon ska vi leka och träna och ta igen allt det vi inte gjorde idag” . Ty än lever hoppet om bättring.

Pin It on Pinterest