“Our patience will achieve more than our force” – Edmund Burke

Hur mycket ska jag komma att tycka om henne, tänker jag när jag tittar ner på golvet vid mina fötter där den långbenta svarta rullat ihop sig. Unghunden som ger mig så mycket att fundera över och som nästan omgående fått fäste vid mitt hjärta. För mig är det uppenbart att vissa hundar nästlar sig in lite extra, lite mer och direkt. Det handlar om personkemi skulle jag tro, att det känns mer självklart tillsammans med vissa individer. Kanske handlar det om viss fåfänga med, i mitt fall i all fall, jag suger åt mig som en torrlagd svamp när en valp eller unghund söker kontakt med mig och vill vara nära. Förlorad till känslorna istället för förnuftet. Den svarta långbenta har genomskådat min svaghet och kryper gärna nära med huvudet tryckt mot min kind. Jag är såld.

Oktober fortsätter stråla med milt väder och all sin färgprakt och hösten känns oväntat lätt och givmild. Inte ens regnskurar och allt mörkare kvällar får mig ur balans. I år gillar jag hösten långt mycket mer än vad jag brukar göra utan att jag förstår varför. Men jag gissar att det har med den förträffligt lagom temperaturen att göra och jag tror att jag i och med den har funnit min idealtemperatur. Sexton grader varmt är perfekt! Inte för varmt och inte för kallt men tillräckligt svalt för en tjock tröja och långbyxor. Inga vantar behövs det heller och långkalsongerna ligger bäst i byrålådan. You name it! Hädanefter kommer jag att vara en sann oktoberälskare.

Det har varit en lång, glad jobbdag idag. Det behövs sådana mellan varven av jakter. För mig som allt som oftast har galet trevliga jobbdagar känns det inte betungande med arbetsdagar särskilt ofta utan mer upplyftande. Idag har många timmar spenderats på fälten och i skogen igen och trevliga kursdeltagare och privatelever har avlöst varandra. Det är skönt att komma in om kvällarna, trött men upplyft. Den senaste tiden har jag haft förmånen att få träffa hundar av raser som jag inte har här så ofta, en rackarns söt jaktspringervalp, en nallebjörnsgo Chesapeakvalp och en riktigt duktig tollare bland annat. Det är berikande med mångfald och variation. Så försöker jag tänka när flockens olika hundar gör sitt bästa för att spä på mina gråa hår, att det är berikande med mångfald och olika personligheter. Tappert försöker jag hålla det goda humöret och förståndet uppe även om jag helst vill skrika “gud, giv mig styrka” somliga gånger. Som när Lyra och jag hade en mindre promenaddiskussion häromdagen igen. På väg hem längs grusvägen fick jag ett samtal på mobilen som jag kände mig nödd att ta. Direkt hamnade Lyra på efterkälken, uppslukade av dofter läng vägkanten och av det faktum att jag var upptagen med samtalet. Jag försökte gestikulera och mana på henne utan att personen i andra änden av samtalet skulle höra att jag hade halva min koncentration riktad mot den något obstinata cockern. Vi tog oss hem, Lyra tjugo meter bakom mig med öronen släpande i marken. Som hela världens sorger och bekymmer tyngde hennes skuldror lyfte hon en fot i taget i en gångart så långsam att den inte ens kunde liknas vid skritt. När mobilsamtalet var slut och jag stoppade mobilen i fickan lyfte hon blicken och ökade till trav. Förbaskade, uträknande, oändligt charmiga hund. Jag är förlorad igen.

Den gule labradoren skar sig i tassen på lördagens jakt. Inte så djupt som tur var så det är snart läkt igen men just nu får han gå med bandage om tassen och avstå träning och jakter. Det är märkligt hur min inspiration till träning och massa bra övningar ofta infaller samtidigt som hunden är skadad. Jag funderar allvarligt på om det finns någon magi i det? Någon elak kraft som sätter käppar i hjulet för mig med avsikt. Det gör det såklart inte, snarare handlar det nog om allt det där gräset som är så mycket grönare på andra sidan. Allt det där man ser men inte kan få och att det blir så uppenbart vad man missar när hunden är skadad. Magin däremot sitter enbart i min mentala inställning tänker jag. Jag tänker på allt vi skulle tränat och repeterat om han inte varit skadad trots att jag vet att det är helt orealistiskt att tänka så eftersom tid för träning inte finns just nu. Det är lätt gjort att iklä sig offerkofta. Jag hoppas istället att den gule läkt klart till helgen. Då blir det jakt igen och jag behöver och vill ha honom vid min sida. Med ett rejält skyddsbandage över skadan tror jag allt att det ska gå. Hoppet ni vet, hoppet!

 

2 reaktioner på ”“Our patience will achieve more than our force” – Edmund Burke”

  1. skrattade när jag läste din beskrivning av hur man försöker kommunicera med en eller flera hundar samtidigt som man pratar i telefon och det inte ska höras till samtalspartnern 🙂 De är inte dumma dessa underbara hundar 🙂

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top