Repetition är kunskapens moder

Jag vet att jag har haft det som överskrift förut men det kan nog inte poängteras tillräckligt många gånger. Det man gör många gånger blir man bra på helt enkelt. Rota har inte suttit på placeboarden så många gånger än, bara några få repetitioner faktiskt men hon har redan fattat galoppen. Hon börjar bli bra på det här. På mitt “sitt” kliver hon upp på plattan och sätter sig omedelbar,t med alla fyra tassarna uppe på plattan så som jag vill ha det. Som belöning för utförandet får hon en godbit och sedan tillåtelse att kliva ner igen. Godbiten är värdefull för henne och hon anstränger sig för att få den. Nu kan hon också sitta allt längre stunder innan hon får belöningen. Jag kan lämna henne en bit eller gå i en halvcirkel runt henne medan hon sitter stadigt och följer mig med blicken. Vi har långt kvar såklart, det krävs betydligt mer innan sittkommandot är befäst men det är i alla fall en början. Det fina med placeboarden är också att jag ser direkt om den ljuva cockervalpen flyttar sig något när jag vänder ryggen till. Så jag riskerar inte att tillåta något slarv utan att vara medveten om att jag gör det. Med plattan blir det tydligt och det är en fördel såklart.

Vi tränar lite apportering med. Inomhus. Vi har gått från mjukisapa och boll till dummy. Greppet lämnar väl lite i övrigt att önska men det blir säkert bättre av sig själv när de sista mjölktänder ramlat ut. Och med mer övning förstås. Jag sitter fortsatt på golvet med Rota, håller i den lilla valpkroppen lite grand fast det egentligen inte behövs längre för sprattlandet har upphört, kastar dummyn in i nästa rum och skickar iväg valpen med ett glatt “ta den”. Det gör hon med glädje, hon satsar allt vad hon är värd och tar apporten nästan i farten när hon kanar över golvet för att få stopp i tid, så samlar hon ihop benen och dummyn och rusar tillbaka och kastar sig upp i mitt knä. Det händer att hon snurrar runt innan hon landar i knät med, så hon hamnar med ryggen mot mig och dummyn i tryggt förvar från mina händer. Det gör ingenting alls i det här skedet tänker jag. Hon låter sig övertalas när jag lirkar och lockar och vänder sig om så jag får kika lite på apporten innan hon får tillbaka den igen. Vi repeterar övningen några få gånger per dag, hon tycker det är jätteroligt och jag med även om jag ser fram emot lite mer regelrätt unghundsträning. Än sålänge apporterar vi mest inomhus då jag fortsatt ser en tendens hos henne att vilja gräva ner det mesta hon kommer över utomhus. Häromdagen var det en foderkula hon fick som belöning efter att jag kallat på henne. Troligen var hon mätt och belåten eller så föll foderkulan henne inte i smaken. Hon behöll den nämligen i munnen och letade upp en lämplig rabatt där hon grävde en liten grop och stoppade ner den innan hon puttade över lite jord med nosen. De är finurliga små cockrar!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top