Shame on me

Såg sista avsnittet av hundar som jobbar på kunskapskanalen igår. Hunden som imponerade mest jobbade med att söka späckhuggarbajs på havet. Ett annorlunda jobb måste jag säga. Och inte var det lätt heller. Förutsättningarna för att finna valbajset måste vara optimala om det ska fungera, lagom mycket vind, rätt vind, snabb båt och så vidare. Valbajset som ser ut som en slemmig massa på vattenytan sjunker nämligen efter en timme och då är det försent. Några andra hundar jobbade med att söka upp och identifiera invasiva djurarter som tränger sig på, förstör och ödelägger ekosystem där de inte ska vara. Viktiga jobb. Jag funderar på om jag valt fel yrkesinriktning igen, om jag skulle jobbat med hundarna inom något specialsöksområde istället? Det finns så oändligt mycket intressant att göra men just nu får jag hänvisa det till min “not to do” list eftersom jag behöver ha fullt fokus på jakt och kursverksamheten. Vilket jag verkligen brinner för. Det också.

De två unghundarna har haft två träningsfria dagar i rad. “Shame on me” men inspirationen har gått i däck tillsammans med det snöblandade regnet och dessutom har jag jobbat en hel del och på kvällarna är det för mörkt. Inget kan prickas av på vår checklistan över träningen men vi mår gott ändå. Däremot inser jag att jag per omgående kan pricka av en hel radda på listan över dåliga bortförklaringar. Man är väl inte bättre än så tänker jag. Fast medan jag sitter här och skriver känner jag hur lusten och energin återvänder och jag planerar direkt för ett par träningspass imorgon. Den unga svarta ska få fortsätta drillas i “ut” hundraåttiograder och pocketcockern ska koncentrera sig på att hålla kontakten med mig utan att krypa ut skinnet. En i det närmaste ouppnåelig uppgift för henne verkar det stundtals som. Ibland är jag ärligt talat på väg att ge upp. Tänker att hon får vara en glad allround jakthund till nytta och visst nöje. En så kallad “skräphund” som kan användas till lite av varje. Jag är just nu i en kombination av uppgivenhet och envishet när det gäller hennes träning. Vi åker bergochdalbana alldeles för mycket. Upp och ner och dessutom kränger det rejält. Men vi har riktiga ljuspunkter med, det ska jag inte förneka, ibland är vi helt på topp och då blir det bra. Jag önskar bara att det inträffade lite mer ofta. Men det hänger såklart på mig det med. Man får den hund man förtjänar som bekant och jag kan nog inte ärligt säga att jag gett henne tillräckligt med bra förutsättningar och rätt träning för att kunna förvänta mig topprestationer. Så jag får väl helt enkelt börja där. Snälla kan någon sticka en konkret handlingsplan i handen på mig och ge mig två ljusa timmar till per dygn så kör jag. Oops där kom två dåliga ursäkter till…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top