Shame on you!

Sol ute sol inne, i hjärta sol i sinne. Jag minns att jag läste det på ett antal väggbonader när jag var liten. Broderade sådana som man knappt ser till längre. Jag läste det nog utan att tänka så mycket på vad det betydde. Som vuxen förstår jag det bättre. Förstår hur otroligt mycket solen påverkar oss. Och hur mycket arbete broderandet av bonaderna innebar och hur mycket det förmodligen betydde för dem som gjorde bonaderna och också för dem som fick dem. Solens betydelse för sinnet blev särskilt tydligt blev det idag igen eftersom soltimmarna varit otroligt få hela hösten. Idag klarnade det upp vid elva tiden när vi var i metropolen Vara för diverse inköp. Både slottsherren och jag kände hur vi strålade i kapp med solen. Vilken energi ljuset ger och så lätt och glädjefyllt allt kändes plötsligt. Till och med tanken på arbetet med skrapningen av färgen över diskbänken hemma i slottsköket flyttades från en känsla väldigt trist till helt överkomligt. Med sol i både hjärta och sinne valde vi kakel till köket, köpte surdegsbröd på anrika konditori Nordpolens surdegsbageri, hämtade hundfoder hos grossisten och köpte några lister på byggfirman och åkte därefter hemåt igen för lite hundträning. När vi klev in på konditori Nordpolen och möttes av semlor och andra goda bakverk i hyllorna undrade jag lite smått över hur många som redan brutit sina nyårslöften om att inte äta just bakverk. De är smarta och uträknande konditorierna när de bara några dagar efter jul lockar med semlor fyllda av mandelmassa och grädde, det passar väldigt bra till alla redan lite uttänjda magar efter alla julens läckerheter. Efter allt det goda och småätandet är det oväntat lätt att fortsätta på den redan inslagna vägen. På vägen hemåt genom jordbrukslandskapet, med ett par semlor i passagerarsätet, såg allt som tidigare varit grått plötsligt rent och vackert ut i solljuset. Sol är oslagbart och semlor kommer inte långt efter.

Cocker unghunden Rota är festlig. Våra valpar sover på övervåningen med oss så länge de är små. Sedan må de lärde tvista om hur länge en valp egentligen är liten och valp men våra brukar bo kvar rätt länge på övervåningen. Minst till nästa valp kommer in i slottet i alla fall. Och Lyra sov av någon märklig anledning uppe tills hon fyllde tre, och ett halvt, fast det kom nya valpar. Lilla Rota har inte hunnit bli riktigt så gammal än men sover fortfarande, åtta månader gammal, intill min sida av sängen. Hon gillar det och nu på de mörka kvällarna kan hon utan vidare tänka sig en tidig kväll och är snabb som en vessla på att skutta upp för trappan i obevakade ögonblick när grinden öppnas för att vi ska gå upp och hämta något. Grindrespekten är i det läget i stort sett obefintligt och fort som sjutton springer hon upp. Ännu en miss i min valpuppfostran. Ibland tar hon dessutom ett eget hastigt beslut och lägger sig i min säng istället för bredvid. Respekten för att inte hoppa upp i sängen utan tillåtelse är sig stort sett lika obefintlig som grindrespekten. I alla fall när jag har ryggen emot. Det går fint att gå och lägga sig och sova klockan fem anser Rota vissa eftermiddagar men får mothåll av mig. Det är annars tacksamt med valpar som tycker om att sova. Rotas valptid har varit enkel på det viset. Inte en endaste natt av alla de nätter hon sovit här sedan hon kom till oss, det borde vara sådär hundrafemtio nätter, har hon väckt mig och behövt ut. Hon har inte väckt mig av någon annan anledning heller utan det är istället vi som väcker henne och tar med henne ner när vi stiger upp. Då tittar hon yrvaket på oss och kör ett litet pass med stretching innan hon glatt skuttar ner för trappan till kompisarna.

Idag på dagens gemensamma träningspass tillsammans med retrievrarna tränade vi markeringar och områdessök med hjälp av aopportkastaren. Slottsherren sköt dummies för glatta livet och hundarna hämtade och levererade i tur och ordning. Väldigt roligt enlig alla inblandade och solen gjorde inte saken sämre. Alla hundarna levererade. Jag var särskilt glad över den gules koncentration som jag tyckt varit en bristvara de senaste dagarna. Fröken Vi växer för varje träningspass och Lakrits är Lakrits. Det vill säga jämn, stabil och outstanding. Jag undrar fortfarande varför Bäst jobbar så bra och koncentrerat när det handlar om många markeringar men fortsatt har bekymmer med koncentrationen och minnesbild på en vanlig hederlig dubbelmarkering? Jag får nog fortsätta att grubbla över det eller inse att det inte är något att grubbla över utan mer konstatera att det bara är så. och träna lite till- 

Jag grubblar lite över hur det ska gå i världen med. I morse möttes vi av nyheten att USA med Donald Trump i spetsen i en attack dödat den iranske generalen Qassem Soleimani. Iran utlovar inte helt oväntat hämnd och alldeles väldigt många inklusive mig håller andan. Jag betraktar världen försiktigt med händerna för ögonen och undrar hur detta ska sluta. Om morfar fortfarande hade levt hade vi säkert diskuterat det nu, förfasat oss över galenskaperna och resonerat kring hur det hela skall utvecklas. Bekymrade och samtidigt glada över att själva leva i en lugn del av världen. Tänk om alla bara kunde vara snälla mot varandra. Jag slösurfade lite på instagram också och fastnade på ett konto jag följer från England. Kontot handlar om fågeljakt och hundträning och det ligger mig såklart varmt om hjärtat. Lika varm om hjärtat blev jag dock inte när jag såg foton från det senaste inlägget. Fina bilder från en säkerligen fin fasanjaktdag men bland bilderna finns två foton på duktiga cockrar som sitter stadigt med skadskjutna fasantuppar i munnen. Duktiga hundar för all del men vem har tid att be en hund sitta fint för att fotograferas när fågeln hunden har i ett bestämt grepp i munnen fortfarande är vid liv? Något blir riktigt galet här i jakten mot fina foton att publicera på sociala medier och långt ifrån etiskt rätt. Shame on you!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top