She got the look

Dire straits i högtalarna ikväll och det är som att återvända till gamla hemmamarker. Saknade sådana. Jag lyssnar och trivs och undrar samtidigt varför det blivit så länge sedan sist.

Idag har det blåst höstliga vindar, men ljumma sådana ändå. Jag gillar blåsten för den rör om och tar död på tystnaden som lätt uppstår på hösten när fåglarna slutar sjunga och dagarna är stilla. Jag gillar överhuvudtaget när det rör på sig och jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att sitta still och göra inget när man kan arbeta med något eller röra på sig. Alla är vi olika. Min nya valp verkar vara lite som jag, ständigt något på gång, om hon inte sover. Jag gillar henne skarpt fast jag blir lite trött på henne mellan varven, när hennes påhittighet inte är synkroniserad med mina blodsockerdippar. Då tycker jag hon är rent asjobbig, fast det tycker jag nog om ungefär allt i de stunderna i och för sig. Valpen Min är inget undantag hur söt hon är. Hon och stora syster Rota har en makalös förmåga att se beskedliga och fromma ut men skenet bedrar i allra högsta grad. Långbent och ranglig och supersöt tar hon sig fram över slottsgolven med bestämda plattfotstramp, man hör direkt att det är hon som kommer. Jag undrar om smidigheten kommer med tiden eller om det alltid kommer att låta som en Sankt Bernhard är i farten när Min kommer släntrande? 

Hundarna fick varsin tugggroda i eftermiddags medan jag skurade hundrummet. Jag valde den lätta utvägen och gav dem tugggrodorna så jag kunde städa rummet utan att ha den gules nos tryckt mot mitt öra och Rota ivrigt slickande på min armar. Det är alltid trevligt med uppskattning men ibland kan den bli av lite väl närgånget slag. Rota är rolig när hon får en tugggroda eller ett kex eller något annat tuggbart. Hon lägger det hon själv fått rätt nära någon av de andra hundarna och så väntar hon. Väntar till hunden hon placerat sin groda intill tuggat sönder sin egen i delar så hon kan nappa åt sig en av de lagom stora bitarna medan de andra hunden girigt slänger sig över grodan hon placerat bredvid. Win- win för båda parter helt klart. Hon har gjort så sedan hon var valp och inte klarade att bita isär de grova kexen. Det som blir självlärt sätter sig tveklöst allra bäst. Nu har hon ett eget system att ta till och ingen av de andra hundarna tycks ha genomskådat henne. Men jag ser precis vad hon gör. Det behöver nog till en cocker för att räkna ut något sådant. Rota är rolig nu på många andra sätt med. Träningen av och med henne går framåt och hon känns mottaglig och samarbetsvillig och överraskar mig allt oftare genom att vara riktig bra med på noterna. Just nu känns det som mitt val att låta henne ta för sig ganska mycket under första året var klokt och riktigt, hon är mjuk och lätt att påverka. Men kanske måste jag tänka på att verkligen hålla mig ajour med förändringarna hos henne som kan dyka upp allt eftersom hon mognar och blir mer vuxen. Vem vet, om ett tag står jag kanske och rycker uppgivet och hjälplöst på axlarna när den lilla cockern skenar över fälten på jakt efter en hare. Ett står helt klart, man ska aldrig vara alltför säker när det gäller en yster cocker, hur lugnt det än kan verka. Men med tålamod och en stor portion humor brukar det mesta lösa sig även i sällskapet av en cocker.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top