Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Huvudvärken är på väg att lätta och jag tar hundarna på en lite försenad morgonpromenad. Det nalkas en vacker vinterdag och vi går rakt mot den röda inbjudande morgonsolen. Jag känner en oerhörd tacksamhet över dessa morgonpromenader, att kunna njuta av soluppgången all in och att den envisa huvudvärken är på övergående.

Det var igår det, och det blev verkligen en vacker vinterdag. Dessvärre är huvudvärken tillbaka idag, dessutom i sällskap av en sträv rethosta och lite halsont. Jag undrar vad det blir av detta? Envist ska jag kämpa mot viruset men samtidigt försöka ta kroppens signaler på allvar och förpassa mig till viloläge med varmt te i mängder och hoppas på bättring till eftermiddagen.

Jag gör den tidiga morgonsvängen ut i hundarnas avdelning. Sopar upp lite hår, rättar till deras fällar och bäddar efter natten, plockar upp de tomma matskålarna och pratar en stund med dem innan jag släpper ut dem i dagavdelningen. Morgonstunden är värdefull på många sätt, en klapp här och en klapp där, en slick på handen av någon och en lite morgontrött blick av en annan. Var och en med sin egen personlighet och sitt eget sätt att vara och jag märker direkt om någon inte är som den brukar vara, registrerar det och oroar mig en smula. Just nu är det Vi som verkat lite slö på morgnarna och inte riktigt vill äta sin frukost. En avvikelse mot det vanliga. Jag skulle tro att det ligger en liten skendräktighet och hormonpåverkan och stör men vi får ha lite extra uppsikt över henne.

Åtta hundar, hur orkar ni? undrar någon ibland. Visst blir jag trött på dem emellanåt, man blir det på sina arbetskamrater och flockmedlemmar även om tycker väldigt mycket om dem. Precis som de så behöver också vi egentid ibland. Därför har vi en hundavdelning i vårt slott. En förlängning av det gamla torpet med egen ingång, eller tre stycken ingångar närmare bestämt, där hundarna har sin dagavdelning och sin relax och nattavdelning. Till det innehåller avdelningen butiken och fikarummet för kursdeltagare och hundelever. Hundarna gillar butiken väldigt mycket, dit kan man få följa med och plocka ett kex eller ett tuggben ur hyllorna och städa kaksmulor på golvet. Hundavdelningen ligger i direkt anslutning till köket där vi vistas mesta delen av den tiden då vi är inomhus så vi är nära varandra men ända har var och en sitt eget utrymme. Jag trivs med att ha dem nära men inte alltid runt fötterna och jag tror det är bra för hundarna att bara vara hundar och ladda batterierna utan ständig påverkan av mig. Det är i det närmast omöjligt att vara konsekvent 24-7 med, i alla fall för en vanlig hyfsat disträ människa som jag, och är man inte konsekvent och närvarande blir relationen till hundarna påverkad åt det negativa hållet är jag rädd. För det är ju det som krävs. Närvaro, konsekvens och känsla. Hela den tiden man umgås helst. Mycket av det går det att träna sig till, i alla fall om intresset och motivationen finns där. För mig gör den det. Så länge jag kan minnas har djur och att kunna förstå djur varit en av mina allra största drivkrafter. Jag har haft djur runt mig, av alla sorter, jag har läst böcker, tidskrifter och artiklar om dem men allra mest har jag lärt mig av att leva tillsammans med dem. Ha dem nära och träna dem. Fast jag behöver fortsatt egen tid utan dem då och då. När det gäller hundarna så har den riktiga drivkraften egentligen aldrig varit att tävla med dem eller att nå toppresultat där utan att träna dem och utveckla relationen ihop med dem. På senare år har det tagit en allt större plats och blivit allt viktigare för mig att jaga tillsammans med dem också. Att förstå varandra så långt det är möjligt även i den jaktliga situationen. Fast jag har trots att jag inte tycker tävlandet är det viktigaste så har jag ändå kommit till en punkt där jag inte längre är beredd att satsa full ut på en hund som jag inte tror har kapaciteten till det jag vill. Personkemin blir viktig där och jag måste verkligen ”känna” för hunden hela vägen. Och trots att vi haft många hundar under väldigt många år och man tycker att man borde ha grepp om det här med hundträning så dyker det fortsatt upp hundar som ser till att vi håller oss ödmjuka och insiktsfulla. Både i vår egen flock och på kurser och träningar. Sådana där hundar som inte riktigt passar in i mallen, som inte gör som de andra gjort och som det framför allt inte går att träna så som man brukar göra eller har gjort med de tidigare. Hundar som tvingar oss att tänka utanför boxen och klura lite extra på hur vi ska bemöta dem. Egentligen borde jag rikta ett särskilt tack till de hundarna, de hundarna som ser till att jag förhåller mig fortsatt ödmjuk. Det är sannerligen inte alltid så enkelt att träna en hund och få till en relationen, individer är så oerhört olika. Och ödmjukhet varar alltid längst.

Pin It on Pinterest