Skjut inte budbäraren

Valpen växer som ogräs. Vi ser det både jag och slottsherren, hur hennes ben skjuter i höjden och det valpiga, runda redan är på väg att lämna oss. Det är en go valp. Hon hänger med på mesta utan att protestera men har lite åsikter om slottets matservering. Hon är hungrig! I stort sett hela tiden och det låter hon oss också veta. Är vi försenade med maten gör hon oss genast uppmärksamma på det genom att gny och vanka nedanför det gamla köksskåpet där hennes mat står på “tillagning”. När jag ställer ner skålen på golvet vet hon inte till sig och kan få till en snurr i ren och pur glädje över de uppblötta foderkulorna. Det där snurrandet är inget vi vill uppmuntra så istället håller jag lite i den ivriga valpkroppen medan jag ställer ner skålen. Idag har hon lekt med sin supernanny Vi och “hjälpt” mig med diverse trädgårdarbete, gått mullepromenad med övriga flocken på den nyklippta vallen och hämtat tennisbollen och minidummyn till slottsherren på köksgolvet. Det är mycket i liten valps liv och täcker med råge dagsbehovet av aktivering. Så nu är hon trött vilket är lite skönt för oss. Och nannyn.

Solen kom tillbaka på eftermiddagen idag då morgonens tjocka dimma äntligen lättade. Med solen kom värmen och det blev en riktig fin sommardag igen. Augusti och sensommardagar är fina grejer även om jag inte riktigt vet vad jag ska känna inför mörkret som smyger sig på. Jag försöker ta med jämnmod. September och oktober är också vackra månader tänker jag optimistiskt medan Tove Janssons text förföljer mig “Skynda dig älskade, skynda att älska, snart är den blommande sommaren slut”. Varför är jag aldrig klar med sommaren undrar jag? Inte färdig med bad, stränder, långa ljusa kväller, blommor och fågelsång. Fast det är klart, hur ofärdig jag än känner mig vid varje sommars slut så har det ändå ordnat sig bra när hösten väl landat. Och än är sommaren faktiskt inte slut alls. Bland annat skördar vi fortfarande gott om jordgubbar detta annorlunda odlingsår. Mycket av odlingen har gått i stöpet men jordgubbar har vi haft gott sedan början av juni. Utan uppehåll. Märkligt egentligen. Och nu är hela växthuset fyllt av solmogna goda tomater att plocka och ätas när helst man önskar. Vilken lycka det är att kunna frossa i små cocktailtomater, körsbärstomater, pärontomater och vanliga stora tomater.

Mellan tomatplockning och trädgårdsfix tränar vi hundarna med. Såklart. Fröken Vi och jag jobbar ihop oss allt mer och slottsherrens coachar efter bästa förmåga både min och hennes och unghundens och pocketcockerns träning. Jag är så glad för coachningen, uppriktigt, men blir stundtals lite tvär och bortförklarande. Det gör som bekant lite ont att bli trampad på ömma tår men man kan ju faktiskt inte skjuta budbärare för det. Att ta emot feedback är sannerligen en konst och för mig är den största svårigheten att inte ta kritiken (som inte är någon kritik utan bara välmenade råd) personligt och att träna med känsla inte känslor. Det här min största svaghet som hundförare anser jag själv och något jag verkligen ska fortsätta jobba aktivt med framöver. Så jag inte djupdyker varje gång något behöver förbättras eller justeras.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top