Skomakarens barn..

Vi ville ha regn och det fick vi. I så stora mängder att jag tappat räkningen på hur många gånger jag tömt regnmätaren. Naturen grönskar och regnmätaren svämmar över när regnet fortsätter strila i vad som tycks om ett aldrig sinande flöde från i himlen. Det blåser rejält med. Nästan stormbyar. Jag hade lyckats förtränga att det faktiskt kan vara sånt här väder i juli med men nu blev jag påmind. Kan jag få tillbaka sol och värme, please…

Dagen har passat bra till inomhusarbete och lite lugnare tempo vilket det också har blivit. Fast igår kväll var det högre tempo och vi hann ut och träna en stund när regnet upphörde. Markerade tennisbollar i den till hälften nerbetade kohagen borgade för lagom svårighetsnivå. Några minnespunkter och repetitioner av sidotecken blev det med. Den gule hunden hade som vanligt både lite dålig markeringsförmåga, lite för lite koncentration och lite för mycket spring i benen inledningsvis. Den gyllene systern markerade exemplariskt vilket var fint att se men gjorde mig än mer frustrerad. Ibland undrar jag om vi någonsin kommer tillrätta med de där snabba gula benen eller om jag helt enkelt får finna mig i att det är sådan han är den gule. Allt eftersom under träningspassen blir han i och för sig bara bättre och bättre men ändå. Han är typen av hund som växer med uppgifterna och oftast slutar han många gånger bättre än vad han börjar. Tänker jag efter kan jag se ett tydligt mönster i det både på prov vi har startat och träningar och jakter där vi har deltagit. Det kanske inte är så farligt trots allt? Men det kräver en del mental träning av mig, att inte bli uppgiven och ge upp när det trasslar i starten utan fortsätta hålla huvudet kallt och kämpa vidare. Hittills har det lönat sig varje gång och jag kan tycka att jag borde lärt känna min  hund vid det här laget och veta att det är så han fungerar. Ändå känner jag irritationen och uppgivenheten komma krypande nästan varje träning när den gule inleder med att rusa som ett skenande tåg genom marken och bete sig som han inte har “en aaaning” om vad jag menar när jag blåser närsökssignal för att hjälpa honom på traven. Jag som brukar predika på kurserna jag håller om hur viktigt det kan vara med en inledningsmarkering, en liten uppvärmning där hunden får “pysa” ur lite och bli av med det värsta av springet innan allvaret börjar tycks ändå glömma det själv varje gång. Skomakarens barn…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top