Skynda långsamt

Lilla Rota fortsätter träna på sin placeboard. Vi gillar den träningen både hon och jag och jag förvånas fortfarande över hur fort hon fattade grejen med plattan. De senaste dagarna har jag tagit med den ut i trädgården. Då blev det först en annan sak, att sitta med alla fyra tassarna uppe på plattan och ingen på marken verkade plötsligt omöjligt. Valpen bara kanande och lutade och tippade över på rygg. Det påminde mig om hur lätt det är att det man tränar blir situationsbundet. Vi fick till det till slut i alla fall men det kunde utförts bättre. Bättre har det också blivit allt eftersom. Som det brukar bli. Jag har också varierat träningen mer inomhus, flyttat plattan till olika rum och övat där. Hon sitter som ett ljus den lilla och kan sitta länge. Jag kan gå ett varv runt henne och hon håller ögonkontakt med mig under hela prövningen. Nästa steg kanske blir att rulla en boll framför henne när hon sitter på placeboarden. Vi ska också ta med plattan in i kaninhägnet och öva medan kaninerna äter frukost tänker jag. Det kan bli en utmaning. Förmodligen gör jag övningar med henne nu som för en del andra hade varit avklarade redan när valpen var tolv veckor. Jag tänker att det är helt i sin ordning ändå, att det gjort både mig och henne gott att vi avvaktat lite. Allt annat i livet och samhället går med en rasande fart och bara det kan väl vara ett skäl nog att låta hundträningen få gå lite långsamt och ta lite tid. Lite “slowtraining”.
Skrot-Rota fick följa med på de andra cockrarnas runda idag också. En sväng nere i mossen. Jag behöver inte fundera över hennes intresse för att söka, hon söker med glädje och intensitet och påverkas inte negativt av den andra hunden som jobbar samtidigt. Hon vet väl i och för sig inte om att hon söker eftersom vi inte lärt det eller än mindre satt något kommando på det än. Hon gör nog egentligen bara det hon har med sig via sina nedärvda gener och det är fantastiskt för mig att se vad som bara finns där. Imponerande. Vissa andra delar kommer jag att behöva träna henne mer på, som apporteringen till exempel, den är inte lika självklar som söket är för henne, så där får jag lägga tyngdpunkten i träningen ett tag framöver tänker jag. Långsamt och försiktigt. För att jag just nu känner att det passar oss bäst så.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top