Som ett rastlöst barn om våren dagen kommer

Ibland är inledningen det svåraste. Vad man ska börja skriva för att komma igång. Så är det med hundträningen med, bara första övningen är satt så spinner det vidare ganska lätt efter det. Morgnarna är väl likadana tänker jag, lite sega i starten men bara man fått kroppen att vakna till så flyter det på. Nu när ljuset letat sig tillbaka och man vaknar tidigt och ser att dagen redan gryr går det betydligt lättare. Att säga att jag hoppar ur sängen vore att ta i men det är inte långt ifrån. Däremot är hundarna morgontrötta och särskilt tikarna lyfter knappt på huvudet när jag kliver upp. De ser ingen anledning till brådska. Det gör väl inte jag heller egentligen men eftersom gryningen är min absoluta favoritstund på dagen, speciellt den här tiden på året, vill jag inte missa den genom att sova förbi den. Så kanske det är tur för mig att sommartiden börjar på söndag. Så morgnarna inte blir alltför tidiga. Det straffar sig nämligen på kvällarna då jag har svårt att hålla ögonen öppna och verksamheten igång.

Just den här morgonen blev tidig och jag klev upp i stort sett upp med ljuset. Halva hundflocken tittade sömndrucket på mig och undrade nog över nödvändigheten med detta tidiga uppvaknande medan den andra halvan förtjust viftade på svansen och vill ut i hundträdgården. Jag pysslade till det lite i köket, tog av plasten på de ny inköpta tulpanerna och placerade dem på köksön. Alla ljuspunkter som finns att glädjas åt just nu behövs. Tulpaner av någorlunda lokala odlare är en sådan. Tulpaner och små minipåskliljor som vi just nu kan köpa för skit och ingenting då vi egentligen borde betala minst det tredubbla med tanke på den tuffa situationen som odlarna och andra företagare hamnar i under den pågående pandemin. Det är mycket som svajar just nu och ingen som vet hur det kommer att bli. Själv klarar jag mig, som jag skrev tidigare, än så länge bra och i tankarna låter jag kreativiteten och kämpaglöden utforma ideer och alternativ att ta till om saker och ting skulle bli värre än väntat och tidigare planer inte håller. Visst har jag både lite besparingar och försäkringar för avbrott, sjukdom och annat. Det är bara det att inget av det gäller just nu. Under omständigheterna. Gång efter annan påminns jag om att det inte var så dumt ändå som det var förr då man hade pengarna under madrassen eller på ett vanligt hederligt bankkonto. Jag stoppar näsan i krukan med timjan vi också köpte igår, drar in den underbara doften och skingrar tankarna. Doften av timjan ger känsla av välbehag och lyckorus och förgyller vilken vardag som helst. En liten guldkant på tillvaron och de små vardagliga guldkanterna känns viktigare än någonsin nu

Slottsherren och jag tog Lakrits och Bäst på lite markeringsträning i går eftermiddagen. Tänk så roligt det kan vara med markeringsträning. Mindful. När den går bra så är det såklart ännu roligare. Det gör det allt som oftast nu tycker jag. Den gule har samlat ihop sig och mognat och markerar numera förvånansvärt bra även när det finns en mänsklig kastare där ute. Det tog ett tag om man säger så. Trägen vinner. Hans fokus är betydligt bättre och uppföljningarna väldigt mycket bättre. Han har ”tur” allt fler gånger och hamnar på rätt sida i vind och jobbar medvetet. Jag har förmodligen en viss del i det hela också. Jag är om än ännu noggrannare än innan när jag skickar honom på nummer två och nummer tre eller hur många det nu är. Det känns som vi hittat mallen och jag får det kvitto jag söker i hans fokus innan jag skickar iväg honom. En liten del av äran tilldelar jag såklart slottsherren med, som kastat markeringar, enkla, svåra och kluriga och hanterat mitt bristande goda humör när den gule oförtrutet fallit tillbaka i gamla minnesbilder eller tagit till benen och löpt som en skrämd katt. Till vissa saker krävs ett uttalat teamwork får att hitta lösningen.

Lilla Rota fick en egen stund med. Valpen är unghund på allvar nu (jag trodde vi var förbi det stadiet) hon testar sina vingar och min tålmodighet. Kontakten behöver uppdateras och valpen påminnas om vem som för befälet. Är det jag?? Förvånat och smått förskräckt försöker jag uppmana min inre övertygelse om att se till att ta tag i rollen ordentligt. Att inte tappa det. Jag är vägledaren i det här förhållandet och med en påhittig unghund är det viktigare än någonsin. Här finns inget utrymme för tveksamheter eller otydligheter. När förhållandet glider iväg är det passande att skärpa upp det med vardagliga, enkla saker som vi har kontroll över både valpen och jag. Så jag hänger på ett koppel, vi går ordentligt och väluppfostrat en stund, tränar lite sitt och vänta medan jag kliver över diken och hinder i terrängen, klappar och myser i min famn och gör lite annat lämpligt som passar en unghund och ett förhållande lite på glid. Idag ska vi fortsätta på den vägen. Tydlighet blir ledordet.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top