Somewhere and everywhere

Jag blir trött av våren inser jag. Inte på våren men av den. Ljuset ger så mycket fler möjligheter och jag är inte sen att utnyttja dem. Ljusa tidiga morgnar och allt längre kvällar. Ett härligt utrymme för ännu fler uteaktiviteter. Men det tar. Trött i både knopp och kropp somnar jag ovaggad på kvällarna. Hundarna likaså. Flocken är märkbart tyst efter klockan åtta och vi får nästan tvinga dem ut för en sista kvällskiss före natten. Det är en fin tid nu, jag gillar den, och det är en bra anledning att vara trött. 

Det är betydligt sämre anledning att vara trött på grund av en pandemi. Men så är det. Pandemin och ovissheten den för med sig tröttar ordentligt. Tar lite udden av det roliga. Som sjukdomar och elände gör. Jag undrar hur det ska bli med jaktprov, jobb och annat framöver. Även om jag tycker mig vara flexibel passar det mig bättre att veta vad jag har att rätta mig efter. Det gör det nog för de allra flesta tänker jag. Fast just nu är det väl ingen alls som riktigt vet, vi kan bara anta och gissa. Så har vi aldrig tidigare haft en sådan här pandemi heller så hur ska någon rimligen kunna veta hur det blir egentligen? Just nu går mina planer och förväntningar i stil med next year, next year. Då kanske allt lugnat sig. Det är för övrigt samma planer och förväntningar jag hade förra året vid den här tiden. Next year sa jag då, next year ska det vara ordning igen. Det ser vi hur det gick med den saken. Jag kanske bör satsa på next next year i stället?

Jag hann med hundarna ordentligt innan jobbet idag. Sådan dagar gillar jag allra bäst. När det finns tid och utrymme och inget dåligt samvete som gnager. Det gäller att prioritera sin tid och dagarna som kommer. Sällan så lätt gjort som det är sagt. Men ändå. Med lite framförhållning går det att hålla en bra balans. Åtminstone om man är sin egen chef. Och en tillräckligt hård sådan. Det behövs någon som sätter ner foten och styr upp när tankar och planer skenar iväg. Än så länge klarar jag att hålla styr på mig själv men det är knappt. Som chef är jag ändå rätt bra på att prioritera. Ser till att sätta hundarna först så de är glada och tillfreds innan arbetsdagen börjar. Det var väl en av tankarna jag hade med det här jobbet med. En av arbetsförmånerna. En fringis. Att kunna träna de egna hundarna på arbetstid. Så det gör jag nu och trivs utmärkt med det. Gör mitt allra roligaste. I mitt eget tempo. Jag vill ju komma åt det som är gott med livet. Idyllen. Inte stressen. 

Den unga svarta prövade sitt allra första högertecken idag. Jag fattar sa hon direkt när jag pedagogiskt och överdrivet lugnt sträckte ut min högerarm i riktning mot apporten. Hon förvånade mig faktiskt genom att inte visa någon eftertänksamhet alls utan vara direkt och “spot on”. Den här delen av träningen behövde tydligen inte begrundas alls. Mentalt mogen och mottaglig förmodligen. I rätt fas. Två högerslag blev det och nu ska vi sova på saken innan vi jobbar vidare med just detta. Efter våra två högerslag kastade jag ut fyra markeringar som de fyra retrievrarna fick hämta in i tur och ordning. Jag valde nog och ordentligt ut en som jag tyckte skulle passa den unga hunden för att övningen skulle lyckas. Det blev mycket riktigt bra med. Den enda som rörde till det lite för sig var den gule labradoren. Men så har han också den något korkade egenheten att stirra på mig stället för apporterna jag kastar och det komplicerar inte helt oväntat det hela en hel del. Crazy dog. Annars är det makalöst skönt, och roligt att den yngsta vuxit till sig så pass att hon kan delta i de här rätt avslappnade korta träningspassen på morgonpromenaderna. Det blir lite mer ordning och reda. Och samarbete. Hon har annars en förmåga att vara både somewhere och everywhere. Lakrits avrundade med att göre en stark linje där han passerade över tre gamla nedslag. Duktig hund!

Och pocketcockern och cokercirkusen då? Jo då jag har tränat dem med. På förmiddagen letade vi morkullor i mossen. Fann inte en enda men hade en fin stund ändå. Och solen sken. På eftermiddagen prövade jag pocketcockern på en apportering i kaninhägnet. Det finns träningspass som går bättre än andra om man säger så. Det här passet var inte ett av dem. Men både dummien, kaninerna och pocketcockern finns kvar så jag förmodar att jag bör vara rätt nöjd i alla fall. Vi tar nya tag imorgon. 

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top