Spelet i flocken

När labradorhanarna åkt med slottsherren till jobbet i morse släppte jag ut Lyra till Mer och de andra tikarna för att kolla av läget. Höglöpsdagarna är utan tvekan här och Lyra tyckte Mer dög alldeles utmärkt när inte den gula labradoren var hemma. Fast Mer såg mest besvärad ut av hennes påträngande uppvaktning när de dansade runt i hundhagen med skruvade öron. Flockens övriga tikar förstod att det var allvar på något sätt och fann det bäst att hålla sig undan. Fröken Vi skyndande sig in genom hundluckan och pocketcockern gjorde sig så liten som möjligt där hon kröp längs vedbodväggarna och osedd försökte ta sig förbi det flirtande paret. Den svarta unghunden prövade en annan strategi att hantera situationen på och lekte genom att kasta en benbit upp i luften, fånga den igen och göra ystra bocksprång alldeles intill cockerparet. Själv stod jag vid fönstret i butiken och övervakade det hela.

Någon parning har det inte blivit idag. Det hade jag inte väntat mig heller men ändå hoppats på. Såklart. Vi gjorde ett försök till på eftermiddagen men med labradorerna hemma igen var drottningen bara måttligt intresserad av bruna Mer. Imorgon prövar vi igen, labradorgrabbarna får åka till jobbet igen så Lyra inte får chans att välja kavaljer. Hoppet är inte ute än.

Bigge och Ebbe på träning. Vår äldsta kursdeltagare tror jag bestämt, Bigge alltså, Ebbe är väl sådär en sjuttionio år yngre. Tänk så fin vår “sport” är som sträcker sig över så många åldrar och generationer. Jag önskar att jag också får pigg och frisk när jag är över åttio så jag kan åka på träningar med mina hundar som Bigge gör. Härligt!

På jobbet var det desto mer hoppfullt. Sol och nästan vindstilla. En duktig och stark ung labradorhane på privatlektion och sedan den fina gruppen som tränar mot elit där dagens arbeten var övertygande i många avseenden. Det är kul med framsteg! Dagen till ära fick vi också god hjälp av Julia som ska praktisera här några dagar i veckan under våren. En makalöst fin dag på jobbet igen. Det är till att ha det oförskämt bra. 

Min egen unghund drillades vidare i sidotecken med. Jag sa rätt kommando och den svarta sprang rätt, utan högersnurrar. Det tar sig. Vi körde några självförtroendebyggande linjer med, gick lite fot och kastade några upplyftande markeringar med dummybollen. Sedan tog jag de två bruna cockrarna för ett pass. Pocketcockern var allt annat än upplyftande idag. Vi gjorde det vi skulle men helt i avsaknad av go känsla och samarbete. Blocketannonsen var nästan färdigformulerad när vi kom hem igen, men så vet jag att det är en annan dag imorgon och att pocketcockrar tillika dess förare har sämre dagar och bättre dagar. Så jag hoppas på en bättre imorgon och avvaktar med annonseringen. Jag avvaktar löpet med. Nu har i och för sig pocketcockern inte börjat löpa än men det måste vara nära förestående, och alla vet väl hur knasiga tikar kan bli under löp. Den ursäkten ligger väldigt nära och bekväm tillhands när jag vill ha någon bra bortförklaring för det dåliga träningspasset. Efter löpet kommer pocketcockern säkert att mogna rejält och alla bitar kommer fullkomligt att ramla på plats, för det är väl allmänt känt att tikarna blir bättre efter varje löp? Jag har också hört från säkra källor att tikar blir vuxna och mogna först efter sitt tredje löp, i så fall får jag dessvärre vänta på pocketcockern ett bra tag till då det här bara blir löp nummer två. Inget är väl som väntans tider…

 

4 reaktioner på ”Spelet i flocken”

  1. Heja Bigge! Jag håller helt med; det är en fantastisk sport som inkluderar människor från olika åldrar och kategorier och att jag också vill hålla på länge, länge med detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top