Still waters run deep

Ibland funderar jag över hur mycket tid vi lägger varje dag på att leta efter saker. Saknade glasögon (slottsherren), bilnycklar (slottsherren), viktiga papper och alla andra sorts papper med för den delen(jag själv) och en massa andra saker. Och då är vi inte ens senila än. Vad vi vet i alla fall. Men en sak är säker: det lär inte bli bättre! Det brukar ändå alltid lösa sig, än så länge, sakerna kommer fram till sist i det någorlunda organiserade kaoset som råder men vi borde kunna göra det så mycket bättre. Men som en klok människa med olikfärgade sockar på fötterna sa en gång då någon påpekade det samma: “det väsentliga är inte vad det är för färg på sockarna utan att jag har sockar på fötterna”. Så sant som det var sagt. Kanske ska vi fortsätta leta efter våra grejer till förmån för mer väsentliga saker i livet.

Lite trötta på oss själva blev vi ändå när vi åkte med skräp till den lokala återvinningsstationen idag och på väg hem kom på att huvudanledningen till besöket på tippen stod kvar hemma på gårdsplanen. Dessutom kom vi på det tio minuter innan tippen stängde för dagen så det var inte direkt läge att åka en vända till. Jag förmodar att vi får vara nöjda med det väsentliga, att vi i alla fall åkte dit på rätt dag, och lyckades få med oss en del av skräpet. Det får bli ett nytt besök på onsdag när tippen har öppet nästa gång. Återstår bara att se om vi med gemensamma krafter kan lyckas komma ihåg att det är onsdag när det väl blir onsdag.

Dagens viktigare delar, sådana som träning av hundarna har vi inte glömt eller slarvat bort som tur var. Tror ärligt talat inte att det skulle kunna hända men helt säker kan man väl inte vara. Pocketcockern tränades vidare i “sitt” med hjälp av den smakliga godbitarna och mitt tålamod och vi körde också ett kortare sökpass i god kontakt och korta, korta slag. Jag ser en ljusning och en dröm börjar näras. Kanske, kanske ändå. Om inte annat har vi kul, riktigt kul tillsammans, mycket tack vara det där goda lördagsgodiset retligt nog. Det är inte en väg jag brukar gå men man bör väl aldrig vara sämre än att man kan ändra sig. Med ett öppet sinne kommer man långt tänker jag. Och cockern gillar godiset.

Den gule och Lakrits fick se åtta diffusa markeringar var i en drive som de sedan fick jobba in som riktade apporter eller vad man nu föredrar att kalla det. Gå på den vi pekar på, håll området och jobba hem trots tajta vinklar och luriga nedslag. Lakrits och slottsherren jobbade hem alla åtta nästintill utan signaler och omdirigering medan den gule behövde stöttning för att hålla i området i ett par. Men med tanke på att det är den gule labradoren jag talar om så var det verkligen riktigt bra gjort. Hans intensitet har en tendens att behöva en betydligt större förarinsats så jag måste meddela att jag var mer än nöjd med utförandet. Underbart är som bekant kort och idag blev det inte mer än den driven för de två labradorgrabbarna. Samtidigt finns det ju något fint i att avsluta när man är på topp och det gjorde vi idag.

Den svarta unga drillades en stund i vändningar och följsamhet hemma på gräsmattan, eller snömattan som det är för stunden. Rätt utförd vändning belönades med snabbt skick mot den utlagda apporten. Väldigt roligt, men lite förvirrande tyckte den svarta när jag var alltför snabb med att skicka henne mot apporten. Så där brukar vi inte göra menade hon som den signalkänsliga hund hon är och visst hade hon rätt. Normalt sätt tar vi gott om tid på oss, ser till att fokus är där det ska vara och är noga med skicket. Stundtals glömmer jag bort vilken hund jag tränar och kontrasten mellan pocketcockern och den svarta unga hunden är stor.

Nu är vi inne för dagen och den soliga vackra vinterdagen höljs i mörker. Imorgon utlovas en lika fin dag till och jag förmodar att vi gör bäst i att njuta innan regn och slask är här igen. Sådan här vackra men ovanliga vinterdagar måste man absolut ta sig tid att njuta av. Med solen mot ansiktet ocg sång av talgoxar och andra småfåglar gjorde man det på bästa sätt. Unghunden tömmer vattenskålen intill vedspisen nu, som en katt lapar hon försiktigt i sig vattnet. Beteendet stämmer inte alls ihop med hennes burdusa sätt, det är inte så jag förväntar mig att hon ska dricka vatten. Jag är så nyfiken på den unga hunden, vad hon tänker och hur hon egentligen är och det ska bli makalöst spännande att se vad det jag ser av hennes personlighet nu som ung betyder för framtiden. Hur kommer hon att vara som vuxen, vilka blir hennes styrkor och svagheter. Kommer det att vara det jag tror mig ana och se nu?

Nedan följer Daniel Norbergs text till “Let love run the game”. Som jag gillar den låten! Texten säger en del om vad man kan upptäck om man tillåter sig att vara mindfull och närvarande. 

One day when I was out walking
I heard a bird up in the tree
Suddenly he started talking
And this is what he said to me

I’m starting to see your ass out here everyday now
You’re looking for something don’t you?
Just put your heart-shaped glasses on boy
And something will come looking for you too

And let love run the game
Let love run the game
Or you won’t get too far
You gotta let love run the game

If you’d ever find yourself astray
Or ever lose the lust to play
I’d say for a while stay off the highway
And hear what the birdies have to say

One day when I was out walking
I heard a bird up in the tree
Suddenly he started talking
He was talking down to me
Talking down to me

You gotta let love run the game
You gotta let love run the game
Or you won’t get too far
You gotta let love run the game

You gotta let love run the game
You gotta let love run the game
Or you won’t get too far boy
You gotta let love run the game

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top