Stirra sig blind

Förvånansvärt nog är det fortfarande vinter. Det får nog anses ovanligt med vinter så här tidigt och dessutom med snö som faktiskt ligger kvar. Jag är väldigt mycket mer van vid omväxlande plus och minusgrader med snö, slask och och regn om vartannat i en allt annat än härlig blandning. Men inte i år, nu får jag vänja mig vid annat. Nu ska jag härdas med kyla istället för slask. När jag väl lyckats plocka bort sandalerna från skohyllan i hallen och letat upp en hel isskrapa till bilrutan tycker jag det är helt okej med vintern. Riktigt fint och till det får vi torra och rena hundar. Inte mig emot alls. Jag har bara lite svårt att hänga med i de tvära kasten i väderleken och årstiderna. Slottsherren har fixat en gran med belysning utan för butiksdörren, lite fin pudersnö pryder dess grenar med, och vi har laddat eldkorgen med ved och en flammande lampa så det ser ut som en välkomnande varm brasa utanför dörren. I blomsterlådorna sitter de blommande millionbellsen kvar som ett minne från sommaren och hösten som gick alldeles fort förbi. De små rosa blommorna hukar i kylan och bladverket är mörkgrönt och fruset. På något sätt klär det till granen och eldkorgen trots att blommorna är helt malplacerade. Jag tror de får bli kvar. Som ett minne av en fin sommar om inte annat. 

Fröken Vi har överskottsenergi. Att vila på grund av ryggproblem är inte hennes grej. Inte nu när hon inte har ont längre i alla fall. Jag är fruktansvärt trött på henne för stunden. Även om jag såklart att glad att hon är bättre. Jätteglad. Men steppandet med ivriga tassar mot golvet, jämnfotahoppandet vid grinden och hennes omåttliga lust att reta gallfeber på cockerdrottningen är jag heligt trött på. Det kommer bättre dagar intalar jag mig. Dagar då hon får den aktivering och sysselsättning hon behöver. Att ersätta långa jakt och träningsdagar med godisfyllda frusna kongar går ett tag men nu har hon sedan länge ledsnat på den sysselsättningen. Jag är den första att förstå henne. Att ta det lugnt är inte min melodi heller. Krypandet i benen som kommer när tröttheten lagt sig efter ett par dagars vila, rastlösheten som följer på det och ideerna som hoppar som pingpongbollar i huvudet är inte att leka med. Jag gör bäst i att hålla mig sysselsatt och detsamma gäller nog den ystra goldentiken. Ett godissök i snön till henne imorgon kanske?

Sysselsättningen idag för min del bestod i huvudsak i pappersarbete. Igen. Det är en aldrig sinande ström av viktiga papper som belamrar matbordet i vita rummet på väg mot sortering och pärmar. På hösten släpar jag ständigt efter och blir aldrig klar. Men jag börjar inse att det nog inte är meningen att jag ska bli klar, flödet ska finnas där hela tiden jag får bara sluta att stirra mig blind på att bordet ska bli tomt. Jag har kommit rätt långt med höstens papper och över femhundra afyraark ligger nu i prydliga högar och väntar på hålslagning och pärmar. Så snart är faktikst bordet tomt. En kort stund innan nästa hög med papper börjar byggas upp. Jag ser inte fram emot hålslagningen alls, funderar på om jag kanske kan lägga över det arbetsmomentet på slottsherren? Att delegera ska ju vara bra och jag tror han kommer bättre överens med hålslaget. 

Efter dagens jobb hann jag ut i kylan med den svarta unghunden igen, strax innan mörkret kom. Hon blir så glad när jag tar med henne ut och hon förstår att vi ska träna något tillsammans. Hoppar vid min sida så högt att jag får titta upp för att se henne i ansiktet. Jag gillar det. Av två anledningar kan man säga, dels för att jag tycker om att hon är glad över att få umgås med mig och dels för att hoppandet påminner om min gula hund. Kanske borde jag dämpa hennes glädjeyttringar men tvärtom uppmuntrar jag dem. Hoppar lite jag med och ger henne några rejäla hästklappar. Efter det är vi redo att uppföra oss. Det blev lite grunder idag igen. En sammansatt övning med höger, vänster och ut. På väg hem tänkte jag på det där med olika individer igen. Hur lärorikt det är träna dem och hur viktigt det är att inse att man behöver anpassa träningen efter varje individ. Jobba med hunden och inte mot den. Det är så lätt att stirra sig blind på ett utförande, att vilja få till detaljerna exakt som man vill ha dem. En bjudande avlämningen där hunden tittar en i ögonen eller vad det nu kan vara man önskar. Men ibland drar man det för långt, håller envist fast vid att man vill ha utförandet på ett viss sätt och tränar i timmar, dagar och veckor för att få till detaljen som man ändå kanske aldrig lyckas få till riktigt bra utan att orsaka krig och katastrof på vägen. Många gånger gör man skäl i att träna för en fungerande helhet istället, där man kanske tummar lite på perfektionen men istället får ett stabilt, tryggt utförande nästan i topp. Att anpassa sig efter individen och släppa en del detaljer är inte samma sak som att ta genvägar i träningen, det handlar mer om förståelse för varandras olikheter och utmaningen i att finna nya vägar. Själv jobbar jag ständigt på det, försöker verkligen tänka på att ha ett öppet sinne inför varje ekipage och inte stirra mig blind på att varje hund ska gå att träna ” så som jag alltid har gjort”. För det gör det inte.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top