Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

När jag tränar hundarna har jag en viss tanke med varje övning. Nästan alltid i alla fall. Jag har en plan och en tanke om vad jag vill att övningen ska ge. Idag hade jag en tydlig plan och den höll hela vägen men det gör den såklart inte alltid. Jag använder mig av terrängen för att den ska ge stöd för hunden eller utmaning och störning andra gånger. Vissa gånger kastar jag en markering för som blir en störning och kanske också en belöning efter att hunden utfört det jag tänkt mig först. Som alltid kan man se saker från minst två håll. Ibland ser inte hundarna och jag det riktigt på samma sätt vad det gäller stöd eller störning. Det händer att det tänkta stödet blir en störning istället. Ibland blir det helt enkelt något annat och inte riktigt det jag tänkte. Många gånger när det blir så kommer jag på mig själv med att jag har glömt att ta hänsyn till vinden i min plan. Generalfel! Jag måste verkligen bli bättre på att räkna in vinden, och att ta hänsyn till terrängens påverkan på hundarna. Öva mer helt enkelt. Och bli bättre och snabbare på att samla ihop mig när det inte går enligt plan.

“The silence after rain…How quickly the sky pulls herself together”

Vad Lyra hade för plan på gårdagens promenad vet jag inte riktigt men bra var den inte. Hon och Mer och jag gick en runda på förmiddagen och med cockrarna runt fötterna gick jag runt ett hörn på fältet och hamnade mitt i en vildsvinsflock! Igen! Instinktivt vände jag på klacken och ropade till hundarna att springa. I ögonvrån såg jag lilla Lyra räcka upp handen som en scout “alltid redo” och med en drottnings styrka självklart säga “det är lugnt, jag tar dem!” och springa i motsatt riktning. Mot grisarna! Medan jag sprang med Mer runt fötterna spelades skräckbilder upp av stora vildsvinssuggor med gigantiska betar som sprättade upp nio och ett halvt kilo cockertik på ett ögonblick och jag kände att just det slaget faktiskt var förlorat innan det ens hunnit börja. När jag sprungit en sträcka och vågade vända mig om var Lyra bakom fötterna. Hel, frisk och andfådd kikade hon på mig och undrade nog varför vi sprang så hysteriskt och gjorde så stor affär av en hög grisar. Galna hund! På skakiga ben, alla utom Lyra troligen, gick vi hemåt när vi samlat ihop oss något medan vi funderade över hur vi ska hantera den här vildsvinsproblematiken. De är för många av dem nu.

 

Pin It on Pinterest