Tassar och trängsel

Det är rätt mycket Lyra just nu. I bloggen framför allt. Och i köket. Det är inte för att hon tar stor plats eller så utan mer för att hon spenderat ovanligt mycket egen tid med mig eftersom det varit, och fortfarande är, löp. Trenden med att vara bästis med mig håller i sig, hon är konstant godissugen och gillar verkligen mitt sällskap, bakning och julens förberedelser med köttbulletillverkning. Just nu är hon vit som snö på ryggen då hon stått så tätt intill köksön det bara går när jag kavlade brödkakor så mjölet yrde ner över henne där hon stod klistrad mot skåpsväggen i hopp om några smulor. Kökstjänst är visst hennes nya grej och aldrig har vi varit så goda vänner som vi är nu. Men vi får se hur länge det varar, snart har väl hormonerna stillat sig och sötsuget avtagit och då är nog både kökstjänsten och jag bortglömda inom kort. 

Småglinen är såklart med de också, fast inte hela tiden. De är skapligt duktiga på att vara i vägen när de är inne, man snubblar över dem på väg till toaletten eller när man ska duka av bordet. Överhuvudtaget snubblar man på dem hela tiden eftersom de har en förmåga att sno runt fötterna på en. De är i vägen hela tiden –  eller aldrig beroende på hur man ser på det. Det är lite mysigt med att ha någon, eller några, att snubbla över också. Finns det hjärterum finns det stjärterum och ensamt, tomt och tyst är oändligt tråkigt. Så vi snubblar på, grälar lite smått på småglinen och gnäller över slottets små ytor mest för sakens skull för egentligen uppskattar vi hela grejen. Trängseln i köket, julstöket och alla tassarna.

En hel stor rostfri skål med små fina julköttbullar står på bänken nu. Rädslan över att vi ska äta upp dem inom ett par dagar är påtaglig. Jag räknar kallt med att behöva göra nya innan julen är över för köttbullarna brukar ha en strykande åtgång. Lyra fick såklart det allra sista av köttbullssmeten, som belöning för trogen och tålmodig väntan vid köksön. Det tar ändå sin tid att trilla hundratals små köttbullar till fulländning men cockerdrottningen var fullt fokuserad precis hela tiden med blicken stadigt fäst mot skärbrädan där köttbullarna stadig växte i antal. Kan man annat än belöna sådan fokus?

Fjärde advent bjöd på strålande sol och nollgradigt på våra breddgrader så nästan hela dagen innan mörkret kom var vi ute och sysselsatte oss själva och hundarna med promenader och träning. Slottsherren och Lad gick rakt in i en vildsvinsflock i daglega i en ungskog men klarade sig undan med blotta förskräckelsen och en varnande morrning från någon av grisarna. Det var otvivelaktigt dagens mest spännande händelse. I övrigt har det varit behagligt och avkopplande som sig bör sista söndagen innan jul. Äntligen fick jag plockat bort de lila millionbellsen från blomlådorna med och ersatt dem med granris. Bättre sent än aldrig men det här var ärligt lite väl i senaste laget. Unghunden fick ett givande träningspass med varierande övningar tillsammans med Lakrits där jag stundom svor över mig själva och min urusla tajming och oförmåga att vara i stunden bara för att slottsherren var med. Ibland är jag oerhört lättstörd, det är högst irriterande att behöva erkänna det men så är det vare sig jag vill kännas vid det eller inte.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top