The art of happiness

.. är titel på en bok skriven av Dalai lama. Tänk så många kloka människor det finns. Och har funnits. Vi borde vara bättre på att tillvarata deras visdom istället för att försöka skapa ny. 

Det har varit sol idag! Fantastisk, underbar efterlängtad sol lyste upp dagen och hela tillvaron. Sol kan göra underverk och idag gjorde den det. I alla fall med mitt humör. Efter att ha haft några rätt jämngrå dagar vände humöret raskt uppåt i en brant stigande kurva i takt med att solen steg på himlen. Solen idag var en rejäl bonus då smhi appen envist fortsatte hävda mulet under hela dagen. Verkligheten överträffar och lyckan återfinns i de små stunderna.

På förmiddagen var den unghundskurs med sex fina ekipage. Det är roligt med unghundar, jag brukar säga det, och jag säger det igen, fast jag är fullt medveten om att samma söta unghund kan vara en riktigt “pain in the ass” vissa dagar. Fast det hör väl som brukligt till när det gäller tonåringar. Min vetskap säger mig att det ändå brukar ordna sig till det bästa. Både vad det gäller tvåbenta och fyrbenta tonåringar brukar man efter ett tag komma ut “på andra sidan” med vettet i behåll och faktiskt en bättre relation. Bara man är beredd att ge det tid och stundtals oändligt med tålamod. Man får liksom finnas där och försöka styra upp bäst det går och ladda med mjuka halmbalar i kurvorna som tar emot slynglarna när det går undan som värst. Bildligt talat menar jag, riktiga halmbalar brukar jag inte använda. Fina unghundar var det idag hur som helst och jag tror alla fick något med sig att jobba med under vintern till vi ses nästa gång.

Den som kom på clubfåtöljernas form måste väl ändå ha haft en spaniel i åtanke? En alldeles utmärkt storlek på fåtölj för en sådan att rulla sig tillrätta på en kudde där.

Efter träningen hann slottsherren och jag ut en sväng i solnedgången. Min egen svarta unghund och jag serverades ett roligt, för oss väl anpassat upplägg, och Min skötte det bra. Själv var jag väl inte helt tokig heller även om jag inledde träningspasset en smula ur gängorna efter att ha fått en tennisboll kastad med chuckiten rakt i skallen. Jag höll mig på benen i alla fall, vi fick oss ett gott skratt, tårarna sprutade, fröken Vi markerade bollen och den svarta unghunden fattade absolut ingenting. Just då i alla fall. Sedan fattade hon desto bättre och markerade bollar och hämtade dem i full action. Jag förvånas fortfarande stundtals av hennes dubbelnatur och två personligheter. Från att gå från smått våldsam, burdus innan träningen börjar till att blir så där riktigt seriös och lillgammal så fort en dummy kommer fram. Vad månde bliva av detta? Det blir onekligen spännande att se. En fullträff kanske? Eller något helt annat? Framtiden får utvisa.

Igår jagade vi änder. Numera skriver jag inte apporterade eftersom jag själv var med och sköt. Fem änder fick jag ner, slottsherren betydligt fler och en del andra ännu fler. Såklart. Jag är ändå nöjd med mina fem. Och något dåligt samvete känner jag inte av. Tvärtom om snarare. Änderna har haft ett utmärkt liv innan jag sköt dem och de som inte föll direkt skickade jag snabbt min hund att apportera så jag kunde avliva dem så fort som möjligt. Överhuvudtaget känns det oändligt mycket bättre att skjuta änder som levt fritt med tillgång på bra mat och laga dem till middag istället för att äta industriproducerat kött från djur som aldrig sett dagsljus överhuvudtaget. Fast jag har fortsatt svårt att förlika mig själv med epitetet jägare. Det känns än så länge främmande. Jag har det inte i blodet och finns det i arvet ligger det oändligt långt bak. En fin dag och en fin tackjakt blev det oavsett. Jägare eller inte. Den gule hunden var nöjd. Den svarta unghunden fick mingla under lunchen, bekanta sig med de tre andra unghundarna Odds, Balder och Gustav och blev nöjd hon med. De två bruna cockrarna som mest var i bilen var vansinnigt missnöjda, men det ingår väl att vara det ibland också förmodar jag. Till lunchen som serverade utomhus vid grillplatsen fick vi kolbullar serverade med lingonsylt och sirap för dem som önskade de. Något som absolut tål att upprepas. Fast jag hoppar sirapen och lingonsylten. Kanske borde vi införskaffa en muurikka till slottet? Jag funderar på att skaffa en terrier med. Istället för katt. En söt, mordisk strävhårig foxterrier som kan jaga möss och sork runt slottet och döda dem snabbt och urskillningslöst. Vi behöver en sådan här inser jag. En som fattar besluten åt mig och inte låter mössen flytta in till jul av barmhärtighet.

Jag tänkte att jag skulle göra lite julpyssel till slottet i all enkelhet med. Några mindre ljusslingor och röda svenska äpplen frostade i strösocker. Den där frostningen går ibland alldeles utmärkt men ibland blir det inte alls som jag tänkt. Jag tror det beror på hur “vaxiga” äpplena är och såklart på hur jämnt jag lyckas fördela vattnet över dem innan  jag doppar dem i sockret. En blomspruta är bäst hittills av det jag prövat. Det stör mig dock när resultatet inte blir bra fast som någon mycket riktigt påpekande så har vi betydligt större problem än så att hantera. En pågående pandemi bland annat. De frostiga äpplena får väl bli som de blir tänker jag. För vad är väl en bal på slottet i jämförelse med vad som helst annat egentligen. När livet nu är som det är. Håll i och håll ut är det som gäller.

“Människor väljer olika vägar för att söka uppfyllelse och lycka. Bara för att de inte är på din väg betyder det inte att de är vilse” Dalai Lama, den fjortonde munken.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top