Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Så har alla löv fallit till marken, leran har tagit kommandot över fälten och November har tillträtt med tillhörande gråväder och korta dagar. Schemat får prioriteras om, sådant som går att genomföra utan dagsljus flyttas till eftermiddag och kväll och de sysslorna som ska göras utomhus och som kräver ljus får göras under dagen. Jag ser till att komma upp tidigt om morgnarna med även om mörkret inbjuder till sovmorgon och tröttmössa. Jag vill inte missa något av dagsljuset så när det dagas står jag färdigklädd och beredd att gå ut. Hundarna är med på noterna. Alltid redo som alltid. Minus Lyra som vissa dagar kikar under lugg på mig från dynan i bädden under trappan. Hon ifrågasätter nödvändigheten av tidiga morgnar och promenader i regn överhuvudtaget. Som för alla andra nordbor så är det så här vi ska vi ha det i några månader nu, dras med mörker och kylslaget väder men också med fina vinterdagar, långpromenader och mysiga lugna kvällar med levande ljus, eld i kaminen och varmt te. Jag tycker det ska bli lite småtrevligt faktiskt. Men det kanske går an att säga för mig som har möjlighet att vara ute i det ljus som ges om dagarna.

Bruna Mer och jag har en liten svacka i vår relation för stunden. Jag vet inte om vi jagat den till oss på höstens jakter eller om den hade dykt upp ändå. Våra åsikter om hur saker och ting ska utföras har gått isär rejält den senaste tiden. Mer vill improvisera och få frihet under ansvar medan jag vill ha kontroll. Han har utvecklats mycket under höstens jakterden brune, genom att ibland ha fattat egna beslut i olika ärenden har han blivit stark och framgångsrik. Han har löst många fina jaktliga uppdrag där fåglar kommit tillrätta där vi hade gått bet utan hans insats. Han har presenterat mycket fågel och många skjutmöjligheter för höstens skyttar, tagit hand om runners och skammade änder, gått på eftersök och verkligen visat att han är en jakthund att räkna med. Det är väl bara det att nu när han är erfaren och riktigt vass på området behöver han inte mig på samma sätt. Jag tror han rent av tycker jag är i vägen. Att jag begränsar hans framfart och hindrar hans möjligheter. Det är väl sant i och för sig. Jag hänger som en bromsklots och tyngd i andra änden av relationen och kopplet och försöker smått desperat få den bruna att förstå vitsen av teamwork och tålamod. Jag tänker att det inte är hela världen om han är stark och går lite stort ibland så länge han gör ett gott jobb, men jag vill att vi utför stordåden TLLSAMMANS. Hemma i vardagen är vi inte riktigt på samma våglängd heller. Den brune pushar framåt och jag bromsar. I allt känns det som. Det är bara att inse att vi är lite på kant med varandra. Kanske är det inte konstigt alls för vilken långvarig relation som helst har sina svackor och ibland utvecklas man dessutom åt lite olika håll. Jag funderar på parterapi. Eller en jakt på tu man hand bara jag och Mer. Jag funderar också på att ta tag i skyttet, skaffa mig en hagelbössa och ta tillbaka min plats som den viktigaste i Mers liv. Tänk vad han kommer att älska mig om jag skjuter en fasan han stött och han sedan får apportera den. Jag kommer att gå från bromsklots till karismatiskt ledare på ett ögonblick. Jag gillar tanken.

Pin It on Pinterest