Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Vad är det med cockrar och deras behov av närhet? Något alldeles extra tror jag. De liknar mer katter än hundar i vissa lägen och har en utsökt förmåga att smidigt se till att placera sig så nära det bara går. Om bruna Mer fick bestämma skulle han nog ligga på soffans ryggstöd runt min hals. Men nu får han inte bestämma så han får nöja sig med att ligga på en tjock filt vid mina fötter där jag sitter och jobbar vid köksön. Det duger nästan, förutom att jag tydlig lagt filten tio centimeter för långt bort för att han ska kunna ha kontakt med mina ben. Han löser det genom att ligga halvvägs upp på filten så han fortsatt kan ha fysisk kontakt med mig. Fast han vet reglerna kan han ändå inte motstå att göra ett och annat försök att få komma upp i knät. Han ställer framtassarna mot mitt lår och trycker med hela sin kroppsvikt så jag omöjligt kan missa honom. När jag ber honom gå ner och trycker honom tillbaka kan man tro att han har kardborreband fastsydda på trampdynorna. Han är tydlig i sitt kroppsspråk om man säger så. Även när han till sist backar ner och missnöjt rullar ihop sig på filten. Eftersom jag inte är mer än människa, och dessutom en blödig sådan, dröjer det såklart inte länge förrän jag böjer mig ner och klappar om honom frestad av att faktiskt låta honom komma upp i knät i alla fall. Jag stålsätter mig dock, något har ändå lärt mig att jag har allt att vinna på att inte uppmuntra kardborretassar och knähundsförväntningar när det gäller Mer.

Det har varit en strålande fin vinterdag idag med och förkylningen är på väg ur kroppen så jag har kunnat röra mig i vinterlandskapet utan att bli genomsvettig och få andnöd. Det är fint när det vänder. Lugna promenader har varvats med arbete och ett tennisbollssök i den frostiga gräsmarken för retrievrarna. Ett helt gäng bollar placerades ut i ett begränsat sökområde på kanske trettio gånger trettio meter strax innan mörkret. Lakrits, Bäst och fröken Vi fick söka samtidigt efter bollarna i gräset. Bara en knapp märkbar vind fanns till hands och jag gjorde bedömningen att vittringsförhållandena var ganska svåra i frost och snö. Jag vet inte säkert vilket det var men antingen var min bedömning fel eller så var hundarna väldigt duktiga för boll efter boll levererades och det gick fort att tömma området. Så jag fyllde på området en gång till, med nya nedslag för bollarna så hundarna fick jobba med både gamla legor och nya vittringar. I ett sådant sök är det omöjligt att ”springa” in bollarna, det krävs istället koncentration och väl anpassad fart för att lyckas med uppgiften och den delen önskar man såklart utveckla så mycket det bara går. Alla tre retrievrarna löste det bra och även ”långbenta” Bäst jobbade samlat och i rätt balans (halleluja!) så antalet funna bollar fördelade sig jämt över antalet hundar vid båda söken. Ett kort men givande träningspass förgyllde den redan soliga dagen för både mig och hundarna. Mycket mer än så behövs inte.

Pin It on Pinterest