The power of love

Rubriken kan tyckas väl pampig och det är den nog med. Men visst är det sant också och vackert. Det finns en otrolig kraft i kärleken och kärlek finns i så mycket. När maj grönskar som bäst och dagarna är långa och ljusa och man lyckas ha ledig helg och kan träna hund med goda vänner så strålar det liksom av den. En riktigt energiboost. Fast nu är jag redigt trött och undrar mest hur jag ska kunna mobilisera krafterna inför en ny arbetsvecka trots kärlekens kraft. En god natts sömn kommer att göra susen så en sådan ställer jag min förhoppning till, och efter den kommer den tillförda energiboosten säkerligen till sin rätt.

Under gårdagen blev det en riktigt genomkörare där både hundar och förare utmanades i olika terrängtyper och med olika övningar. På förmiddagen tränade vi unghundarna och resten av dagen och faktiskt en bit in på kvällen var det de vuxna hundarnas tur. Unghundträning är så makalöst roligt och att följa motiverade, begåvade unghundar, se deras utveckling, nyfikenhet och mod gör nästan så man blir lite tårögd. Allt gick inte perfekt såklart, vi tog ett och annat felsteg med men det spelade mindre roll och var snart glömt, i det stora hela var de lysande. Min egen unghund, svarta Min, har ju börjat löpa men fick vara på träningen ändå. Jag tycker hon gjorde det riktigt fint men visst märkte jag att hon var lite annorlunda, lite loj och mindre tryck i steget än vanligt. Nu ska hon få löpa i fred, få en träningspaus och bara vara hund ett par veckor för det tror jag hon kan behöva. Unghundens “nästansyster” Shiv som är två veckor yngre har inte börjat löpa än, vi hoppas hon kommer igång snart. Det verkar som båda de unga damerna är lite “slowstarted” på det området och det gör ju inget alls egentligen. Det ska nog hinnas med det också fast på sätt och vis skulle det vara bra om båda två kunde tänka sig att få det gjort nu, så kan vi planera för höftledsröntgen och kanske provstarter. De är mycket kul som väntar. Fast om höftledsröntgen är direkt kul vet jag inte, det ska mest göras bara och så beror det såklart till viss del på om resultatet faller väl ut och det vet man inte förrän efteråt. Riktigt fina unghundar har vi i alla fall, oavsett ledresultat. 

Vuxenhundsträning är inte så mycket sämre den heller för all del. Det är väl bara det att framstegen inte märks lika tydligt och att det blir allt svårare att hitta utmaningar på rätt nivå. Jag tyckte ändå vi fick till det bra i helgen. Med hjälp av varierad terräng och olika marker duggade det tätt mellan svåra, utmanande och enklare övningar i en salig röra. Fantastiskt roligt det med faktiskt. Jag börja känna mig enformig när jag skriver hur kul det är att träna men jag tycker verkligen det. Annars hade jag väl inte hållit på förstås, varken med att träna eller skriva.

När vi avrundade fram emot eftermiddagen idag blev det cockrarnas tur. Pocketcokern tyckte allt hon hade väntat bra länge, alltför länge förmodligen, och utbrast ett långt utdraget “woof” i ren pur glädje hon förstod att vi skulle gå ut. Hon är tokig den lilla och på väg att att utveckla en lika stark personlighet som cockerdrottningen. Den har väl alltid funnits där såklart med på senare tid har kommit fram alltmer. Jag gillar det nya hos henne, personligheten och den tydligare kontaktsökande sidan som hon visar alltmer. Kanske kan vi bli som ler och långhalm vi med så småningom? Häromdagen var hon med “på jobbet” tillsammans med en grupp som tränar avancerad dirigering. Hon höll sig fint vid min sida och tog sin an uppgiften väl tycker jag. Men jag tror hon tyckte det var ens mula långdraget med för mellan varven lade hon sig platt i leran och trycke hakan mot marken så hon i det närmaste såg ut som en helt död cocker. Fast en dödligt uttråkad cocker var nog närmare sanningen.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top