This is us

Pocketcockern fyller två år idag. Evighetsvalpen är på väg att bli stor. Eller inte. Hon kommer alltid att förbli en pocketcocker i formatet men mentalt blir hon förmodligen vuxen. Någon gång. Fast när det kommer att ske står än så länge skrivet i stjärnorna och för min del får hon gärna fortsätta var struliga lilla Skrota-Rota ett tag till. Min undanflykt från vardagen. Min hobby i hobbyn skulle man kunna kalla henne med. Jag tror det är bra att ha en sådan syssla. En som inte är som himla allvarlig men rolig och givande. Det är så innerligt lätt att fastna i prestationsträsket och det motverkas bra med en hobby av mindre allvarlig art. Nog för att det är allvarligt även med en pocketcockern på det sättet att hon är en hund som ska tas om hand och ges rätt förutsättningar på allra bästa sätt. Men ut över det. Hon är liksom lite mer av “maskot-art” och skulle hon inte bli mer än just en gullig maskot så är det helt okej och fine. Det är det jag försöker övertyga mig om i alla fall. För att jag behöver få ha hennes och min relation just på det sättet.

Vi har trixat kring en ny strategi runt avlämningarna idag på självaste födelsedagen. Vi har jobbar från den runda fotpallen vilket visade sig vara en riktigt bra ide. På fotpallen kommer den lilla upp i höjd  och dessutom går det inte att rulla över på rygg utan att ramla ner, vilket hon strax kom på. Nästa steg blir väl att ta med fotpallen ut i trädgården men efter det får jag hoppas vi fått ordning på det för det känns onekligen meckigt att bära med en fotpall ut i markerna. Annars har pocketcockern firat födelsedagen genom att träna tillsammans med Cleo, Bonnie och Lyra. Ett helt cockergäng på apporteringsträning. Hon inledde förresten redan igår genom att leka med labradorvalpen Mackan. Pocketcockrar och tolv veckors labradorvalpar är alldeles lagom jämna i storlek och kan ha mycket kul ihop. 

Födelsedagen rullar vidare liksom pocketcockerns och min tillvaro tillsammans. På sikt kommer vi att jobba fram något alldeles unikt ihop. En unik relation och ett unikt samspel. För varje relation är just sådan, unik och den enda i sitt slag. Som alla relationer har Rotas och min också sina toppar och dalar och tillsammans med en energisk cocker är svängningarna mellan dem båda snabba och intensiva. Tvivel och hopp i en enda röra, glatt viftande svans och skrattande mungipor. Kanske tårar och arga blickar mellan varven. Tänk ändå vilken förmån det är att få uppleva det. Det försöker jag påminna mig om varje gång jag nöter cirkushundens vakna blick.

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top