This too shall pass

Vädret är inte inspirerande på ett enda håll idag men det ger mig bra träning i acceptans. Som hela det senaste året med en pågående pandemi också gjort och gör. Inte ett skit kan jag göra åt det mer än att finna mig i läget och ta mig extra bra kläder när det gäller vädret. För träna hundarna vill jag ju göra nu när extra tid till det faktiskt finns. Några steg vidare mot målet till en väl fungerande apportör.

“When we are no longer able to change a situation, we are challenged to change ourselves” – Victor Frankl

Här är han. Min gula labrador. Han som inspirerar, motiverar och håller min passion levande. En mer lojal vän och kollega får man leta efter.

Det finns några bloggar och hemsidor jag följer där intressanta inlägg om sådant som intresserar mig och berör publiceras med ojämna mellanrum. En del av dem har jag hittat efter rekommendationer och andra har jag hamnat på mer av tillfälligheter. Många av dem handlar om eget företagande på ett eller annat sätt och om drömmar, mål och visioner. Och så hundträning förstås. Jag läser, reflekterar och tar in. Sen när jag inser att senaste uppdateringen är över ett år gammal undrar jag vart det tog vägen? Var hamnade glöden och visionen? Drunknade den i ekonomiska bekymmer eller för stort engagemang? Kom verkligheten i kapp eller var drömmen inte tillräckligt stark? Var det en felsatsning trots att det verkade så äkta och genomtänkt. Kanske tog livet bara en annan riktning? Det hade intresserat mig att få veta. Det gör det när jag ser hundar som tappat glöden med. Då funderar jag över om glöden inte funnits från början, eller om den inte fick tillräcklig näring för att tändas. Kanske falnade den och dog i raden av tradiga repetitionsövningar och känslan av att ta ifrån istället för att lägga till? Det är lätt att hamna på irrvägar och gå vilse på vägen mot målet. Särskilt om man är två som jobbar tillsammans men inte riktigt delar mål och motivation. Det tänker jag rätt ofta på när jag möter privatelever. På hur olika det kan vara och att det är en sak att jobba mot ett bestämt mål som enskild person och människa men en annan grej när vi ska ha med hunden på tåget också. Det finns ekipage där ägaren vill långt mycket mer än hunden och det finns det motsatta där hunden har galet höga ambitioner men inte riktigt får med sin människa. Och så finns det de som väger jämt, där hund och förare tycks dela mål och mening med träningen. “The perfect match”.  Där har hund och förare funnit varandra eller så har slumpen gjort att personkemin stämde precis och direkt med valpen man skaffade. Eller en kombination av de båda. För de ekipagen som inte riktigt är där gäller det att hitta redskap och verktyg för att ta sig dit, eller i alla fall närma sig det men också acceptera att allt inte går att förändra. Att acceptera är inte samma sak som att ge upp, det är mer av ett förhållningssätt som kan göra träningen mer avslappnad. Och så gäller det att jobba vidare såklart. Att pröva och försöka. Det man gör mycket blir man bra på och vill man bli bra något behöver man göra det mycket. Istället för att rada upp alla brister och saker vi inte vill ha behöver vi rikta om fokus och träna på det vi vill bli bra på. Tillsammans med hunden. Som att kunna kommunicera och träna med våra hundar. Ett tydligt och talande exempel på något liknande kommer här från ikigai.se:

“Det är svårt att sträva mot något genom att fokusera på det man inte vill. Få människor åker och handlar med en lista på saker de inte ska köpa”

 

Här är en annan som håller min motivation, passion och hela mig levande. En bild från Maria och Greta gris från kontoret i Stockholm. Helt klart ett glädjeämne i det vardagliga. När pandemin lugnat sig ner sig lite ska jag genast resa till Stockholm och träffa dem live. I sommar tänker jag hoppfullt.

Den japanska begreppet/filosofin ikigai är intressant tycker jag. Den handlar om balans och harmoni. Ordet betyder ungefär “värdet med att leva”. Ikigai är också ordet för det som får oss att vilja stiga upp på morgonen. Det som ger våra liv syfte, mål och mening och gör att vi känner glädje och tillfredställelse. Begreppet kommer från den Japanska ön Okinawa som har ett stort antal medborgare som är över 100 år. Det handlar om den vardagliga närvaron av meningsfulla aktiviteter och upplevelser. Om de små ögonblicken som gör att livet i sin helhet blir ett gott liv. Små glädjeämnen. Lite ikigai i hundträningen tror jag skulle göra väldigt gott.

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top