Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Rota ligger alldeles utslagen i sin bädd på köksgolvet. Det kostar på att vara på skogspromenad och upptäcktsfärd när man är liten och nu sover hon gott en stund. Skönt för mg för då blir inga hyss gjorda på ett tag. Resten av flocken vilar gott de med, trötta muskler tar igen sig på mjuka dynor efter gårdagens arbete på andjakt. De hundarna som inte var med där har tränats nu på morgonen och vilar gott de med. Jag tar igen mig en stund jag också innan vi tar tag i dagens arbete och ytterligare hundaktiviteter

September är en särdeles vacker månad, har man tur bjuder den på fortsatt behagliga temperaturer i kombination med sol och hög klar luft och jag kan få ta på mig mina stickade favorittröjor utan att bli för varm. Så började morgonen idag då Bäst och jag var ute och spanade på vilda djur och lade upp dagens träning men ganska snart drog regntunga moln in över oss och gav oss en oplanerad dusch. Det har kommit en hel del regn de senaste dagarna, bäckar och diken i skogen är fyllda igen och jag börjar äntligen se små knattar till kantareller ta form i mossan i skogen. Kanske kan det bli en påfyllning av den hittills minimala skörden av skogens guld. I skogen varnade nötskrikorna när hundarna och jag närmade oss hörnet av en skogsglänta och strax framför oss låg två dovhjortskid och vilade i gräset. De for upp hastigt framför våra fötter, antingen av vår närvaro eller av nötskrikornas larmande. I naturen har allting ett sammanhang och jag funderade lite över huruvida nötskrikor och hjortar samarbetar mer än vad jag förstår. Larmar nötskrikorna för hjortarnas skull eller enbart för sin egen? Deras varningsläte är högt och starkt så många måste rimligen höra det och vara hjälpta av det men finns det en djupare mening djuren emellan? När jag lite senare var ute på fälten tillsammans med Flow och hon fick springa fritt och släppa loss lite grand cirklade en ormvråk över henne. Den följde henne intresserat och med nästan väl stort intresse. Jag förmodar att det var en ungfågel som ännu inte insett sina begränsningar, tolv kilo jaktcocker känns som ett lönlöst arbete och i högsta grad omöjlig uppgift för en ormvråk. Vi mötte de två moderslösa rådjurskid med, de tycks klara sig bra utan sin mamma men är lite väl orädda för deras eget bästa. Någon som däremot inte är orädd är den tydligen kvarvarande grävlingen som vi trodde vi skrämt på flykten. I natt har han varit inne i fasanhägnet, på andra sidan eltråden, och röjt runt bland fåglarna och deras mat. Kvar lämnade han en hög bajs så vi vet nu säkert vem han är. Frågan är hur han tar sig in och ut igen trots eltråd och annat. Ikväll blir det jakt på slottet!

Det är ju full fart på jaktsäsongen nu, inte bara skyddsjakt på förstörande grävlingar utan också annan jakt. Andjakt för vår del och snart rapphöns och fasan. Hundarna och vi får jobba med det vi brinner för. Det vi lägger massor av timmar tillsammans med hundarna under året för att träna så bra som möjligt så de kommer lyhörda och väl förberedda till jakterna. En väl fungerande jakthund är målet för oss. En väl tränad jakthund som man också kan starta på prov och tävlingar när tid, lust och möjlighet till det ges. På vägen hem igår funderade jag över min första fågeljakt, min första riktiga jakt med egentränad hund vid min sida. Det var en upplevelse och lite av en dröm som gick i uppfyllelse. Nytt, nervöst och spännande och fantastiskt roligt. Det var en ny dimension av hundtränandet att vara med ”på riktigt” för mig och så är det nog för de flesta andra med tänker jag. Sedan dess har tid lagts till tid och många år och många jakter har passerat. Erfarenheter har införskaffats, fina minnen från fina jaktdagar har samlats men även sådana från jakter i bedrövligt väder, fastkörda bilar på leriga åkrar, dåligt jaktresultat och skadade hundar. Såklart. Jag har haft turen och förmånen att få komma med både i skiten och i det fina, att ha få ha träffat massa duktiga och trevliga människor som visat mig vägen inom fågeljakten och apportörens roll. Jag är dem evigt tacksam för det. Som med mycket annat ändras också en del saker och inställningar med tid och erfarenhet. I början av något nytt har man inte så mycket att relatera till utan man sväljer det mesta med hull och hår. Med tiden har bilden klarnat för mig, både bilden av vad jag tycker är en fin och försvarbar jakt och vad jag söker för egenskaper hos hundarna för att de ska fungera för ändamålet. Mina krav har höjts med såklart, det gör lätt så med tiden. Men man får passa sig lite för de där höjda kraven, så man inte missar att se det man har runt sig som är riktigt fint och bra och istället hänger upp sig på det mindre lyckade. Igår hade jag Mer runt mig hela jaktdagen och han gjorde många bra saker under jakten men jag surade idiotiskt nog lite över en icke åtlydd inkallningssignal i stridens hetta. Han växlade så fint mellan uppgifterna jag tilldelade honom, gjorde snabba och värdefulla insatser på skammade fåglar och tog en löpa efter en skadad and som ha sedan fann långt bort. Han kämpade och slet tillsynes outtröttlig. Fina hund. Alla uppgifter under jaktdagen kanske inte var helt spanieltypiska men han tycks verkligen inneha förmågan att kunna växla mellan olika arbetsområden utan bekymmer och för mig gör det honom till en komplett jaktkompis. Idag har han varit med och matat fasanerna och sedan torrtränat fältsök utan stötar eller apportering och han jobbade lika glatt och villigt lång tid i marker utan viltvittring som han jobbade på jakten igår. Till nästa jakt är det tänkt att Bäst ska få träda in i sin ordinarie apportörsroll igen efter att ha vilat tassen och Mer får spara sig till fältfågeljakten. Jag ser fram emot att ha Bäst vid min sida igen och han lär nog vara minst lika taggad på det som jag. Det kommer troligen att gå undan i jaktmarkerna.

Pin It on Pinterest