Tidig morgon i april

Jag vaknar med ljuset. Hör fågelsången genom det stängda fönstret. Tranorna på avstånd. I natt en uggla utanför samma fönstret. Annars är det tyst så när som på knarrandet då en hund som byter liggställning i någon av galonbäddarna på nedervåningen. Livet på landsbygden en tidig morgon i april. Precis så som jag vill ha det.

Igår kväll hoppade pocketcockerns fjäderlätt upp i mitt knä i clubfåtöljen efter att jag bjudit in henne. Där satt hon sedan blickstilla medan blicken riktad mot tv-skärmen och den engelska deckaren jag tittade på samtidigt som jag pillade loss allehanda taggar, småpinnar och granbarr hur pälsen på hennes trassliga ben. På henne satt valppälsen kvar tills hon var över ett år. Jag trodde verkligen aldrig den skulle släppa. Till sist så. Fast efter det var hon bara slät och fin i ett par veckor innan vuxenpälsen tog vid. Nu ser hon lika raggig ut igen med kraftig benbehåring och riktigt långa lockiga öron. En rejäl pannlugg får hon med men den försöker jag hålla efter för att hon ska se någorlunda rekordelig ut. Evighetsvalpen. Jag vet egentligen inte om den där pälsen är särskilt funktionell. Den är mest i vägen tycker jag, pinnar och annat fastnar och smutsig blir hon med. Fast det är klart. Om jag tänker på alla de taggar och barr jag plockar bort ut cockrarnas päls inser jag att den nog inte är så dum i alla fall. Taggarna fastnar ju just i pälsen och det är väldigt sällen någon av cockrarna får revor eller sår trots att de snärjer i den mest oländiga terräng. Så lite funktionell är den allt. Jag får vackert fortsätta borsta och reda ut tovor och pinnar.

Hon är speciell den lilla pocketcockern. Det är väl alla hundar förstås. Med sin litenhet så glider hon förbi så många ordningsregler. Jag låter det ske. Sedan blir jag irriterad på henne när hon säger “ska bara” och drar ett ett extra varv när jag kallar på henne. Med henne är jag inte tillräckligt konsekvent någonstans. De märks såklart. Konstigt vore väl annars. Jag har bara mig själv att skylla. Märkligt nog fortsätter jag att låta henne hållas. Hon går liksom lite utanför de vanliga uppfotsringsramarna och jag som tidigare beklagat mig över andras utsvävande småhundar börjar förstå vad det handlar om. De är överkörda de med såklart, förarna alltså, av charmen, de korta benen och pliriga klara ögonen små hundar besitter. Och den lilla behändiga storleken. En söt liten cocker på knappt tio kilo i fönsterbrädan gör ju liksom inte så mycket medan en trettiokilos retriever på samma plats får förödande konsekvenser. Där någonstans ligger det tänker jag med jag makar lite på mig så pocketcockern får bättre plats i fåtöljen. 

En tidig morgon i april för tio år sedan såg bröderna i Kopparhults R-kull dagens ljus första gången. Stort grattis alla grabbar på 10 årsdagen! Tyvärr finns inte Raske kvar längre men Röde, Räser, River(Budda) och Roffe är “still going strong”. Roffe har jag förmånen att få träffa på kurser och träningar med jämna mellanrum. Tio år gammal har Roffe fortsatt hälsan i behåll, ser ut som en ung hund i kroppen och är lika sugen på apportering och träning som han alltid varit. Det är så man önskar att alla hundar fick åldras. Utan större krämpor och med massa livsglädje i behåll.

 

2 reaktioner på ”Tidig morgon i april”

  1. Lena Gustafsson

    Och jag är den lyckliga ägaren till Roffe, som givit mig så många lärorika o härliga upplevelser. Även om mitt tålamod prövades i hans unga år, njuter jag numera desto mer varje dag av denna livsglädje. Speciellt när Roffe förstår att vi ska träna, då hoppar han på två ben hela vägen till bilen. Men de har smugit in små förändringar i beteendet, som är svårt att sätta fingret på, antar att någonstans måste ålderdomen ta ut sin rätt. Dock arbetar han lika frejdigt ännu och längtar att starta några ytterligare walk up o wt. Jag bara hoppas han får gå vidare med flaggan i topp, den dan det inträffar!!
    Goa knasiga gamla hund!!
    Matte Lena

    1. Katarina Eriksson

      Ja på något sätt tar nog ålderdomen ut sin rätt ändå. Även om det än så länge inte märks så mycket för Roffe för oss “utomstående”. Jag hoppas som du att den fina, knasiga, härliga hund får sluta med flaggan i topp när tiden är inne för det 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top