Time is limited

November möter oss med grådis, småregn och nakna grenar. Precis som brukligt. Nu kommer tiden då all uteaktivitet ska klämmas mellan halv nio och sexton. Det brukar blir lite tajt men istället får vi de långa kvällarna till vila och innepyssel. Efter en intensiv tid ser jag faktiskt fram emot de kvällarna just nu. Jag ser fram emot att få krypa in fårskinntofflorna och en mjuk kofta, tända några ljus och varva ner. 

Däremot är jag inte säker på att våra två valpar kommer att uppskatta de mörka kvällarna lika mycket. Inte vilan i alla fall. De är båda i en intensiv fas nu. Pigga på upptåg och nya lärdomar. Tacksamma att träna. Så kanske blir det till att sätta upp strålkastarna i trädgården så vi kan utföra lite kvällsaktiviteter och träning på den novemberblöta gräsmattan och göra så kvällarna inte blir alltför långa för de två små. Båda är nu helt inslussade i övriga flocken, de vistas med de vuxna i dagavdelningen och har lärt sig att gå både in och ut genom luckan. Men sover gör de fortfarande i varsitt krypin bredvid slottsherrens sida av sängen. De är lite roliga med det, särskilt Lad, han kan kvällsrutinerna väl och är nog lite kvällstrött med, för när jag har bytt vatten i vattenskålarna och gett varje hund varsin kvällsgodis går han genast och ställer sig i trappan och väntar på att jag ska öppna grinden så han kan gå upp och lägga sig. Han går lugnt med bestämda steg uppför trappan direkt till sin liggplats där han dröser i hop med en djup suck. Glad att vara i mål med dagen kanske? Söta Lillie behöver fortfarande bärhjälp i trappan för hon har inte lärt sig koordinera ben och trappsteg än. Hon tycker trappan är lite otäck tror jag medan Lad inte bryr sig alls om trappor och underlag. Vilket ingen av våra tidigare cockrar gjort heller. Cockrarna verkar snarare närmast omedvetna om att det ens finns olika typer av underlag under tassarna till skillnad från labradorerna. Alla är olika som bekant.

Finns det något bättre än att se unga hundar utvecklas i sin rätta miljö undrar jag? I det arbete de har avlats i generationer för att utföra. Det är som magi när man ser deras första trevande steg som nästan alltid blir helt rätt utan att de egentligen vet vad de gör och glädjen hos dem. Det händer att jag känner en tår i ögonvrån när jag ser deras entusiasm inför uppgiften och de glada viftande svansarna. Unghunden Min har haft en fin introduktion i fågeljaktens härliga värld under hösten. Hon har fått med sig många fina erfarenheter inför framtiden och jag ser med glädje att hon verkligen har potential för jobbet. En eller annan mindre bra erfarenhet har säkert åkt med också, det hör till när man prövar sina vingar som ung. Bland annat sprang hon igenom ett elstängsel med ström på vid ett tillfälle och blev lite förskräckt. Just den erfarenheten hade jag såklart önskat att hon sluppit men “shit happens” lite nu och då så det var bara att hålla god min och jobba vidare och efter en stund hade hon släppt obehaget som tur var. Jag hörde av någon av de engelska jakthundsdressörerna vid något tillfälle någon gång att han tränade sina hundar att gå genom trådstaket när inte strömmen var på. Så de skulle vänja sig vid känslan av eltrådar  mot kropp och ben med tanke om att den gången de går på en eltråd med ström (för det händer alla förr eller senare) så är de redan vana vid tråden och obehaget av strömmen blir inte lika stort. Jag har tagit fäste vid det och vi har gott om elstängsel utan el som vi klättrar och hoppar igenom på våra promenader så med andra ord har Min har fått god vana vid det och jag tror faktiskt hon hade gott av det nu. 

På våra fältfägeljakter har jag också fått möjlighet att följa några unga spaniels i deras introduktion i “allvaret” och se dem växa med uppgifterna. Det här med unga hundar är verkligen något alldeles extra och jag kom på mig själv med att börja längta efter en ung spaniel att träna. Söta goa Mer är allt annat än ung tyvärr och kommer att behöva en efterträdare inom de närmaste åren. I och med att pocketcockerns leder inte håller för jakt så har jag ingen efterträdare till spanieljobbet så här behöver funderas över hur jag skall gå vidare. Bruna Mer och jag har annars haft en riktigt fin säsong ihop, jobbet har han skött väl och fåglar har stötts, fälts och apporterats. Han är verkligen en klippa, en lite busig sådan ibland, och jag är oerhört tacksam över att vi fått ännu en säsong tillsammans trots de dåliga oddsen i våras. Men som sagt, han har passerat åtta år så jag vet att arbetstiden tillsammans börjar bli begränsad.

 

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top