Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Den är begränsad. Min tid. Mina önskemål och det jag vill hinna göra ligger sällan i nivå med mängden tid jag har att tillgå. Ändå är det egentligen bara jag själv som styr min tid. Det är märkligt tänker jag, hur svårt det ska vara att prioritera rätt och hur lätt det är att låta måsten och borden ta över. Fast ikväll lägger jag dem åt sidan och tar en sen “afterwork” hemma i slottet. Vi sjunker ner i fåtöljerna, samlar intrycket och hämtar anda efter fyra dagars sommarcamp. Och så skriver jag lite i bloggen eftersom det är ett av mina bästa sätt för avkoppling. Det finns många vägar att vila på. Jag gör det bland annat när jag skriver. Vi har haft fyra innehållsrika, makalöst roliga dagar tillsammans med massa härliga människor och hundar. Bra hundarbete, mycket god mat och trivsel. Nu är campen redan slut och jag planerar och funderar redan på nästa års upplägg medan slottsherren säger “aldrig mer”. Vi känner inte alltid lika men jag tror han ändrar sig när han vilat ett tag. Några gånger under dessa dagarna har jag känt ögonblick av total lycka komma förbi. Jag samlar på dem, stunderna av salighet. De dyker plötsligt upp när jag minsta anar, då när jag är närvarande och mottaglig. Några gånger under veckan kom de när jag såg hundar och förare tillsammans, när timingen blir så där rätt och hund och förare, om än för en kort stund, förstår varandra totalt och är i samma tanke och ett gemensamt flow. Det är något av det finaste som finns om ni frågar mig, samspelet och förståelsen mellan människa och djur. Andra gånger har lyckoögonblicken dykt upp när jag sett människor tillsammans, människor som kanske inte känner varandra tidigare men som bryr sig om varandra, som delar med sig frikostigt av tid, närvaro och omtanke. Som ger utan syfte eller tanke om att få något tillbaka. När jag lyft blicken uppåt och framåt har ögonblicken också dykt upp när jag mötts av landskapet och naturen, tacksamheten över att få vara en del av det och att få jobba utomhus i stort sett hela tiden är i det närmaste total. Utom möjligen i morse när det regnade “cats and dogs” på bobilstaket och smhi förutspådde kraftigt regn hela dagen, och en och annan dag under vintern när termometern ligger runt noll grader och vinden tjuter. Som tur hade smhi spått lite fel idag och regnet avtog redan vid tiotiden. Till och med lilla Flow med tratten har lyckats ge mig en och annan mikroskopisk känsla av lycka. Jag vet inte vad det är hon gör den lilla men mitt i allt besvärliga och överaktiva lyckas hon linda mig runt sitt hjärta i de korta ögonblicken av kontakt och tillhörighet hon bjuder mig. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det är någon sorts samhörighet som jag inte riktigt lyckas ta mig undan. Jag hade förövrigt bestämt mig ännu en gång redan innan campen att Flow ska få ett nytt hem. Göra en insats i samhällsnyttig tjänst eller liknande. Nu vacklar jag igen och tror jag ombestämmer mig. Jag blir inte klok, varken på mina känslor, beslut eller på den svarta lilla hunden. Afterworken börjar närma sig sitt slut nu och sängen kallar. Imorgon blir det en ledig dag med mer tid till eftertanke och summering av campen, och en del oundviklig tvätt och urstädning av bobilen efter fyra dagars campande med en flock hundar. Men jag klagar inte, jag njuter.

Pin It on Pinterest