Ting tar tid

Hela veckan har det varit varannandagsväder. Soliga fina vårdagar har bytts av med riktigt blåsiga, regniga ruskdagar. Mitt humör har gått i ungefär samma banor som vädret, riktigt fina dagar med topphumör har varvats med dagar då det mest känns lite småkrångligt. Det småkrångliga har oavkortat infunnit sig tillsammans med gråvädret så jag kan nog konstatera att jag är väderberoende och väldigt beroende av solljus för tillfället. Jag tror inte jag är ensam om det. Glädjande nog närmar sig vårdagjämningen och idag lyste tre små soliga tussilagoknoppar för oss mitt i ruskvädret. Det finns trots allt hopp.

Idag fick det bli en hemmadag i lugnt tempo. Vilodagar är inte mina favoritdagar men det kändes som en nödvändighet idag faktiskt och jag trivdes ganska gott i det lugna tempot. Jag har knappat iväg mail med information om den närmaste tidens kommande kurser, och okommande eftersom kursen med Heidi som gästinstruktör behövt ställas in för att följa rekommendationerna angående coronasmittan. Vi måste verkligen följa rekommendationerna allihop nu så det kan bli ände på virussmittan. Lite tid till annan planering och funderingar blir det också när dagen går i ett lugnare tempo och vi får se vad som kommer ut av de tankarna framöver, men det är stor chans att det mynnar ut i fler miniweekendar med olika tema eftersom vi tycker konceptet känns rätt och riktigt, särskilt när vi nu funnit ett så bra boende.

Jag har funderat lite mer över just det lugnare tempot med, över vilan och behovet av att vara passiv emellanåt med. Det brister där ibland på hundträningarna. Förmågan att vara passiv. Och brister i insikten om behovet och nödvändigheten av passiviteten. Och då tänker jag inte bara på de livliga, arbetsvilliga hundarna utan också på förarna. De flesta förarna vill träna effektivt och få ut max av träningstiden. Men vad är effektivt och en maxad träning egentligen? Det är definitivt inte antal apporter i alla fall. Ibland kan faktiskt det mest effektiva vara att stå på linje i två timmar och vara koncentrerad på bara just det och möjligen låta hunden få lov att plocka in en apport eller två. Att själv stå stilla och bara koncentrera sig på att göra just det är svårare än vad man kan tro. Ändå är det just det vi begär av hunden. Tyst, lugn och stilla ska den förhålla sig vid vår sida i väntan på att få lov att hämta apporten. Hur många förare klarar ärligt av det? Jag tror vi har ett större problem där än vi anar, och en stor del av svaret på varför våra hundar inte klarar att vänta ligger just där. Jag fick höra en så bra sak i helgen. Med danskt ursprung. Man skulle komma ihåg att tänka på de tre ”T”-na när man tränade sin hund. Inför varje uppgift. De tre t-na man skulle komma ihåg stod för Ting Tar Tid. Väldigt förnuftigt tänker jag. Ting tar tid och det är helt i sin ordning att de gör det. Så det är med andra ord ingen brådska med att skicka iväg hunden i nästa uppgift, låt i stället ting ta tid och skicka när du, och hunden, är redo. Tar det nästan hela träningspasset så är det helt okej med. Det är nyttigt att vänta och att var sak får ta sin tid. Kanske inte alltid så roligt men nödvändigt.

Jag funderar över oss förare och otåligheten som finns där med. Brådskan med snabba resultat och allt det där. Vi behöver ju knappt aldrig vänta på något längre. Resultat från till exempel jaktprov fick vi snällt vänta på förr, tills tidningen apportören kom ut så där tre månader senare, och såg vi en väldigt spännande tv serie fick vi vackert vänta till nästa avsnitt kom en vecka senare. Vid en bestämd tid vi var tvungna att passa dessutom för avsnittet gick inte alltid i repris och det fanns definitiv inget svt play. Nu kan vi ofta sträckse hela serien om vi önskar det. Jag tror absolut inte att allt var bättre förr men jag är åtminstone övertygad om att vi var bättre på att vänta, och mer tålmodiga. Det straffar sig i hundträningen en hel del och där behöver vi tänka till lite och försöka göra bättre. Som det ser ut nu kanske vi måste ta till regelrätta övningar för att få tillbaka den förmågan? Stå still på linje och förhålla sig koncentrerad på hunden utan att frestas av att utnyttja tiden till att kolla eventuellt missade meddelande på mobilen eller diskutera något med grannen på linjen kan vara en nyttig och inte helt enkel övning. Kanske lika svårt som att samtidigt blunda, stå på ett ben och borsta tänderna?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top