To lose my mind and find my soul

Den svarta unghunden flyger farm i skogsterräng tätt följd av fröken Vi, Happy happy! Det är härligt att se deras glädje över barmark, blåst och sol. För visst verkar det som att de påverkas av vädret, solen och de mildare vindarna de med. Och av att vara friska och hela. Det är skönt att ha en sund kropp tänker jag, friska ben och ett sinne i behåll. Det blir lite annorlunda när kroppen strejkar, var sig man är hund eller är människa, när fötterna känns tunga och stegen stumma. När den fysiska orken ligger efter den mentala. Jag funderar över det ibland. Att exteriör verkligen har betydelse om man är hund. Hundar behöver få må bra i en sund kropp. En kropp som är stark och tar sig fram så hundarna kan vara just hundar. Ibland går aveln alldeles åt pipsvängen tänker jag. När människor lägger sig i och skapar abnormiteter så avvikande från det naturliga så hundarna knappt kan andas i värme, får eksem i vartenda hudveck(och vissa har verkligen många) och varken kan para sig eller föda sina valpar på naturligt sätt. Ändå låter vi det ske. Beklagar oss lite över det på hemmaplan pustar och suckar och säger att det är då för bedrövligt. Men inte mycket mer än så. Dessutom blir ofta hundar av de raserna sjukt nog uppskattade i allehanda reklaminslag för de är så tokigt söta. Jag tittar på Min och Vi igen när de far fram i skogen på lätta tassar och tänker att det är precis så hundar ska kunna få ha det. Bo i en frisk kropp och få springa fritt och vara just hundar. Under viss kontroll förstås, jaga vilt och ställa till jefvulskap är såklart inte godkänt. Lite mer av lyckliga, lydiga hundar behöver det vara. I sunda kroppar. 

Min egen kropp är också hyfsat sund. Än så länge i alla fall. Jag är glad för den, för lätta fötter som envist trampar runt med mig tusentals steg varje dag, för att den tar mig upp varje dag, fungerar och låter mig syssla med det jag vill. Utan hälsan är vi inte mycket alls så det finns alla anledning att vara rädd om den så långt det bara går, Jag funderade lite över det när jag åt årets andra semla idag. Att semlor kanske inte precis är det bästa sättet att hålla en kropp i trim men att det trots det kan finnas ett värde i att unna sig en eller två varje säsong. Så jag får väl anse årets semlekvot fylld för min del nu då och återgå till bananerna igen. 

Vädret idag var av ett sådant slag att man fick tydliga våraningar. Det blev inget direkt tränat men promenadens i skogen var i allra högsta grad njutningsbar precis som den var i den bleka vintersolen. Allt behöver inte vara träning tänker jag, det är fint med dagar och promenader helt i tysthet. Där visselpipan hänger obrukad runt halsen och röstkommandon uteblir. Inte ens ett vanligt prat faktiskt utan bara tysta tankar och ljudlös samvaro och en och annan kraxande korp. Fast på eftermiddagen blev det lite träning ändå, på “jobbet” med en elev och hennes trevliga goldentik. En hel dag utan hundträning vore ju ändå allt för trist tycker jag. Träningen gick bra, hunden som är på väg tillbaka efter en operationen med tillhörande rehab verkade ha vilat sig i form. Något som faktiskt inträffar allt om oftast och som säger mig att viloperioder är viktigare än vad vi förstår. Inte skador och operationer förstås, de klarar vi oss bra utan men vilan som kommer i kölvattnet gör nytta. Förklara gärna för mig någon som begriper varför det ska vara så svårt att unna sig själv och sin hund den vilan innan krisen kommer? Innan vi är på niokommafem på en tiogradig skala. Alla vet egentligen tydligt och klart att sommarlov är bra för barnen, att inlärningen fungerar bättre när de får rejäla pauser och att vuxna behöver sammanhängande semester för återhämtning och reflektion. Hundar är inga människor. Jag vet. Men i alla fall. Varför har vi så svårt att ge våra hundar samma sak? Kanske inte ett helt sommarlov men åtminstone några veckors träningsuppehåll. Ett ordentligt avbrott. Det är ett är märkligt fenomen. 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top