Tre stygn och ett hål i plånboken

Evighetsvalpen Rota tittar på mig ett kort ögonblick. Det är väl ungefär så lång tid hon har att lägga på mig när roligare saker händer runt omkring. Som när fasantupparna kacklar eller tuppen Emil och hans hönor sprätter i gräset strax intill där Rota och jag ska träna lite. Fast det störningarna är hon ändå rätt van vid. Det borde alla rådjur och hjortar vara med eftersom vi möter och ser dem daglig dags men de får fortfarande Rota att tappa koncentrationen. Hon vet att inte jaga dem eller spåra efter dem men stör gör de. Hon är nyfiken på dem och kör nosen upp i vädret och vädrar in dem långt innan jag lagt märke till dem. I det läget är vår kontakt lite knackig, minst sagt, och utvecklingssamtalen avlöser varandra. Jag är glad över att hon åtminstone anser sig ha tid att offra några korta ögonblick på mig men det räcker inte. Jag vill ha mer, till och med hennes odelade uppmärksamhet fast det doftar av hjortdjur i närheten. Så det jobbar vi på. Fokus och koncentration. Och engagemang i det vi sysslar med. (det gäller oss båda). Hon är duktig och fin på så många sätt men kanske har jag funnit hennes svaghet här? Den att hon är lättstörd. Alla hundar har en svaghet. Minst. Styrkorna brukar överväga men någon perfekt hund har i alla fall inte jag träffat än.

På kvällens tur med Rota efter arbetsdagen hade vi både rådjur och hjortar som störning vilket faktiskt passade utmärkt i vår träning. Märkligt nog såg vi den vita dovhjorten gå tillsammans med en kronhjortshind. Jag funderade lite över det och över naturens nycker. Jag har sett den vita hjorten i en stor “herrklubb” med mörka dovhjortar den senaste veckan, då har den vita hela tiden gått sist i ledet. Och nu verkar den då inte alls vara med i gruppen längre. Om vi inte har två vita dovhjortar här vill säga. Vi har en väldigt stor räv också. Mitt på dagen har han gått över de nysådda fälten och sett ut att vara i storlek med en schäfer. Vilket han såklart inte är men det är en ovanligt högbent räv. Som vanligt är jag tveksam till vad jag tycker om hans närvaro. Egentligen tycker jag väl inte om den alls för jag vill ha höns och fasaner för mig själv. Oavsett det kan jag inte låta bli att fascineras av räven, av dess yviga, täta päls och storlek. Vacker. Både räven och den vita hjorten får följas upp framöver, eventuellt på lite olika sätt.

Jag skrev häromdagen att ”shit happens”, jag tror det gällde något i träningen. I alla fall handlade det om en hund. Det gjorde det när det sket sig idag med. När jag var på väg hem genom mossen på förmiddagen med hundarna runt mig hoppade Lakrits plötsligt på tre ben med ett ymnigt blödande sår i ena baktassen. Märkligt nog hade jag precis innan svarat i mobiltelefonen och hade en veterinärkompisen i andra änden av kommunikationen just när jag såg den blödande tassen. Det blev telefonrådgivning på plats så att säga. Tack för det. Det var tur också att det var fredag och slottsherren var hemma så jag kunde ringa efter skjuts. Typiskt nog var vi en bra bit in i mossen så Lakrits fick hoppa en bit innan slottsherren kunde möta upp med fyrhjuling och kärra. Jag stuvade in mig på den lilla kärran tillsammans med Lakrits och de tre andra hundarna som var med så skumpade vi hem. Väl hemma kunde vi skölja rent såret, stoppa det mesta av blödningen och lägga på ett bandage. Som tur var fick vi också tag på en klinik som kunde ta emot Lakrits då vi ganska direkt insåg att det kunde behövas några stygn. Slottsherren skjutsade Lakrits medan jag tog emot en träningsgrupp och efter avslutad arbetsdag kunde vi sedan hämta en groggy Lakrits med ihopsydd fot och ett fint rött bandage. Han lär i rött. Vi är glada över att det räckte med ett hål i plånboken och tre stygn den här gången, skärsåret hade som tur var inte gått så djupt så alla senor hade klarat sig. Det känns bra. Nu får Lakrits ta det lugnt till såret läkt och dessutom måsta han ha tratt. Det tror jag han tycker är det värsta med alltihop. Sex år gammal blir det en helt ny erfarenhet och helt klart en erfarenhet han helst vill vara utan. Han är ytterst tveksam till om det överhuvudtaget går att röra sig med den stora tratten runt halsen. Jag kanske får låna hem Flow ett tag igen tänker jag, hon vet precis ur livet ska tas med tratt runt huvudet och hade säkert varit behjälplig med att visa Lakrits allehanda trick för att ta sig fram med parabolen på. ”Shit happens” som sagt, men det kunde varit mycket värre.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top