Under skinnet

Det var en fin känsla ikväll att få stå i solnedgång utan att frysa fötterna av sig medan hundarna härjade på fältet. Vindarna har varit snällare mot oss idag, svaga och milda. Ljumma är väl att ta i men det börjar närma sig något som liknar vårvärme vilket vi nog alla behöver mer än någonsin. När hundarna härjat ett tag lockar jag dem till mig och börjar gå hemåt. Den gule labradoren är lycklig och gör sina jämfota hopp intill mig. I ett oplanerat ögonblick misstar han sig och studsar så nära att han nästan knockar mig. Irriterad gör jag ett ryande åt honom och förklarar med en lång missnöjd mening vad jag tycker om hans hoppande. Han tittar förvånat på mig och undrar nog vad det där handlade om. Det undrar jag med egentligen, hur jag kan svänga mellan att tycka ett studsande är charmigt till fullkomligt otillåtet och respektlöst. Det är inte alltid helt lätt att vara hund i min värld tänker jag, och hålla reda på när studsande och annat är okej eller inte. Jag förbannar mitt velande och min konstanta inkonsekvens och sänder en tacksam tanke till mina förlåtande hundar som tycks uppskatta mig lika mycket oavsett. Vi fortsätter hemåt, hundarna springer lite till och jag visslar på Rota när hon kommer alltför nära fasanhägnet. Det är visserligen obebott nu men vi försöker ändå lära hundarna att det är otillåtet område runt hägnet. När jag visslar på Rota händer absolut ingenting, ingen brun liten cocker kommer farande som brukligt. Irriterad, igen, upprepar jag visselsignalen och höjer rösten när inget händer. Fortfarande ignorerar hon mig och fortsätter med det hon håller på med femton meter bort. Jag börjar ana oråd och tänker att hon nog fått vittring av en fasan på besök och skyndar grälande fram för att avbryta upptåget. Snopen ser jag Rota med öronen bakstrukna förtvivlat försöka komma till mig när jag grälar på henne. Hon har hamnat på fel sida voljärnätet. Hur det gått till har jag ingen aning om men olydnaden jag misstänkte henne för får jag genast ta tillbaka. Hon sitter där på andra sidan nätet och försöker på alla tänkbara sätt komma till mig. Gemensamt hittar vi en lösning på problemet, jag lockar henne med längre ner efter kanten på voljären där nätet är lägre så hon kan hoppa över och vi kan återförenas. Än en gång sänder jag en tacksamhetens tanke till dessa förlåtande hundar och tänker att jag måste sluta med att ta för givet att hundarna är olydiga eller gör något ofog så fort jag inte får den reaktionen som jag väntat. Det är väl mänskligt att fela ibland förstås, att vara inkonsekvent och fel i korrigeringar och tajming men det duger dåligt som försvar. Jag kan verkligen bättre än så här.

Annars har det varit en väldigt fin dag i vårsolen. En lugn fin dag. Jag tillhör förmodligen några få av Sveriges medborgare som inte fått min vardag särskilt förändrad på grund av coronaviruset. Vardagen här är på slottet är än så länge i stort sett oförändrad. Vi tänker på handhygien extra mycket förstås, och följer löpande råd och anvisningar från myndigheterna såklart men själva vardagsrutinerna och jobbet med hundar och deras förare rullar på nästan som vanligt. Jag jobbar ju hemifrån i vanliga fall med och vi bor fritt på landsbygden utan människor helt tätt inpå. Handla brukar jag göra en eller två gånger i veckan och eftersom jag kan styra min tid så jag kan välja att handla tider på dagen då det inte är så många andra där. Det brukar jag göra även utan coronavirus för jag trivs inte med trängsel. Men att min vardag inte är så särskilt förändrad innebär inte att jag inte oroar mig och förstår allvaret med det som pågår runt oss med coronavirusets spridning. Något liknande har vi ju faktiskt aldrig tidigare upplevt och vi vet ännu inte vad det kommer att få för konsekvenser framöver. Vi får vackert vänta och se och hoppas att allt går så bra det bara kan.

Nu är det kväll igen och även kvällens rutiner är som de brukar vara. Bruna Mer ligger vid mina fötter, utom de stunder han tappert försöker sätta framtassarna i mitt knä och pocka på min uppmärksamhet. Han kan inte få nog av klappar ikväll. Kunde han så hade han nog krupit in under mitt skin. Det har han på sätt och viss redan gjort, på det emotionella planet. Han är mig nära. Min första spaniel som på riktigt tog mig med in i spanieljaktens värld. Okunniga båda två har vi ändå fått till det riktigt bra. Han har varit den bästa läromästaren jag kunnat ha och utan att någon av oss haft tidigare erfarenhet av det vi hållit på med har Mer gjort alla rätt (plus lite bus såklart) och varit förlåtande när jag inte hängt med. Eller som domaren sa på den sammanfattande kritiken när Mer och jag för första gången besökte ett fältprov i öppenklass ” en ung hund som inte riktigt verkar veta vad han gör men  ändå gör helt rätt” Och visst var det precis det han gjorde. Han sökte, stötte, satte sig spontant i stöten och apporterade sedan en skadskjuten fasantupp som försökte springa undan utan att någonsin varken ha apporterat varmvilt eller sökt i marker med fältfågel. Stadgan och de delarna hade vi tränat på hemma så där var vi förberedda men de andra delarna fixade han helt och hållet själv. Det säger en del om vilka goda egenskaper han har med sig i arvet och hur värdefullt genomtänkt avelsarbete är. En eloge till hans uppfödare! Nu när jag skaffat mig lite mer erfarenhet och vet lite mer om hur det är att vara spanielförare på prov och jakt vet jag inte om jag kommer att vara lika avslappnad och anmäla till prov så oförberedd som jag ändå var med Mer vid vår första start. Nu har jag nog glidit in i den mer kontrollerande rollen, den som vill ha koll på att saker och ting är genomarbetade och sitter ordentligt innan jag anmäler till prov. Samtidigt är det inte så dumt att var lyckligt ovetande. Kanske försöker jag glida med i den känslan en gång till.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top