Unghundsyra

Unga hundar högt och lågt. För ett tag sedan hade vi en kullträff för Kopparhults H-kull som då hade hunnit bli nästan elva månader. Fem representanter ur kullen kunde vara med och det var med glädje vi såg deras utveckling. Riktigt fina unga golden som gjorde de apporteringsövningar vi presenterade för dem mycket bra. Lite extra kul att se då alla inte tränar apportering särskilt mycket utan valt andra genar eller helt enkelt inte velat skynda på apporteringsträningen. Förståndigt. Om några veckor har vi ettårs träff för dem och då hoppas vi får träffa dem som inte hade möjlighet att vara med på den här lite improviserade och oplanerade träffen.

Kopparhults Hobbe, “Mini”

På Norska unghundsmästerskapet förra helgen placerades vår svarta unghunds gula kullbror, Cnut och Trond på som tvåa slagna av kusinen från Fågelfinnarens kennel. Grattis till superprestationer båda två! Båda är barnbarn till vår gula saknade hund. Det känns kul att hans gener lever kvar. Jag blir både stolt och lite rörd även om jag vet att hans del i det hela bara är ytterst liten och min egen del egentligen obefintlig. Kul är det hur som helst. Generna går också vidare i den ursöta valpen Rio från den gules hundens sista kull. 

Rio

Ännu ett framtidshopp är den mycket trevliga unga labradoren My, Seaover My Melody, som vi samäger med Tina. En härligt sprudlande ungtik som har framtiden för sig. Hon är inte släkt med den gule på nära håll men bär Lakrits gener vidare genom sin mamma Lizz (Lakrits kullsyster). Väldigt inttessant det med.

Searover My Melody, “My”

Slottsherrens valp, som snart är unghund hon med, för också generna vidare och vi ser så fram emot att se vad som finns i henne. Valpar är lite som Kinderägg, man vet aldrig riktigt vad som döljer sig inuti. Men det verkar allt väldigt lovande med det här “ägget”. Så här långt. Slottsherren leker med valpen och formar beteenden i den riktning han vill ha och valpen är inte sen att följa. Jag skrattar lite åt deras lek, eller är det kanske träning? och den svarta valpens vilda framfart när hon slirar i kurvorna runt dörrkarmarna för att leta efter den blå hajen slottsherren kastat in i något av de andra rummen. Ett äldre hus med murstock i mitten ger bra grund till roliga “letalekar” men är kanske lite sämre om man vill få till raka linjer tänker jag. Fast i det här läget spelar det ingen roll alls oavsett. Valpen vet såklart inte vad rakt är. Det här är bara en väldigt roligt lek och byggande av relation och tillit. Grunden till all fortsatt träning. Hon är smart med valpen, kvicktänkt. Hon har en liten gummikub man kan fylla med godbitar. Dietmat i hennes fall. Om man rullar den över golvet kan godbitarna trilla ut ur de små hålen. Det räknade hon ut blixtsnabbt och nu puttar hon kuben med raketfart över golven så det smäller i väggarna och godbitarna far åt alla håll innan hon handlöst kastar sig över dem. Hon har ingen tid att spilla verkar det som. Så olik sin äldre halvsyster som är av den begrundande sorten. Den eftertänksamma typen som kikar på kuben på golvet med huvudet på sned en bra stund och verkar försöka räkna ut hur man gör innan hon ens prövar att få ut några godbitar. Så lika och ändå så olika de två. 

Jag frossar fortfarande i tomater. Gula röda, små och stora. En och annan gurka med, och djungelgurkan som hänger som små ytte pytte små vattenmeloner från trådarna de slingrat iväg längs tomatplantorna. Och så jordgubbar då, plantorna som enträget fortsätter producera bär så jag fått färska jordgubbar i frukostyoghurten från maj till september. Mycket tack vare växthuset såklart. Ett eget växthus att odla i är guld. Har ni en liten trädgårdplätt över så slå upp ett växthus. Det ger så mycket igen.

Så börjar det dra sig mot kväll ännu en dag och lugnet hägrar sig. Hundarna kommer in och får sin mat. Fröken Vi tittar på sin matskål en stund innan hon lägger sig tillrätta i biabädden intill. Maten kan visst vänta. Hon gör så emellanåt. Har perioder då hon helst bara äter en gång om dagen. Märkligt nog infaller de där perioderna oftast när vi har en valp i slottet. Jag undrar faktiskt om om struntar i maten på pin kiv. För att fresta och retas lite och få tillfälle att säga till om så skulle behövas. Men vad vet jag. Ibland äter hon efter en stund, ibland inte. Cockerdrottning stirrar med osvikligt fokus på matskålen när Vi lämnat den. Men hon tar inte maten, så pass vet hon. Annars vet man aldrig riktigt var man har cockerdrottningen fullt ut. Hon är lite lynnig tycker jag men slottsherrens förstår inte alls vad jag menar. Det gör däremot de två yngsta svarta labradorerna. Båda har fått ett och annat tjuvnyp av Lyra när de inte gjort som det behagat henne och det vet nu att hålla sig på avstånd. Så när cockerdrottnngen bjöd in till lek efter badet igår, en ganska våldsam sådan, var de två unga rätt avvaktande och förhöll sig passiva intill våra ben med svansen rätt ner, ifall den galna cockern skulle angripa. Ibland är det inte lätt att vara cockerdrottning heller tänker jag. Hon blir lätt missförstådd, men kanske har hon sig själv att skylla för det.

Det känns att hösten är här nu. Mörkret kommer tidigare och plötsligt räcker kvällarna överraskande länge. Jag vet inte vad jag tycker om det riktigt men just nu känns det mest skönt. Är det månne åldern som gör att man uppskattar hösten mer? Längre kvällar och lugnare tempo. Tid för vila och eftertanke. Kanske tänker jag, Kanske är det så.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top