Ur korpägg kommer inga duvor

Igår var jag glad att det inte var en jaktdag eller att jag skulle ha en heldagskurs utomhus. Promenader i omgångar räckte mer än väl i skitvädret med blåst och snöblandat regn på tvären. Sådana dagar älskar jag vårt slott och värmekaminen lite extra och teet smakar bättre än någonsin. Idag var det bättre, sol och vinter. Kallt så det kändes. Men ändå. Jag tackar ödmjukast.

Jag läste en artikel om popcornhjärnor för en tid sedan. Jag inser att jag själv har en sådan. En popcornhjärna. Idee’rna hos mig poppar åt alla håll och jag matar mig själv ständigt med nya intryck som gör att det blir svårt att hålla fokus. Frågor och funderingar hittar jag svar på direkt via nätet och när jag glider in på facebook matas det på med ytterligare intryck, länkar till ännu fler intressanta artiklar, spännande parningar och kombinationer i hundvärlden och annat smått och gott. Spännande parningar väcker intresse och måste då följas upp med ett klick eller två på rasdata för att kolla stamtavlor och meriter och så rullar det vidare. Som förståndig vuxen borde jag klara att styra det till en lagom grad men det är svårt. Istället behöver jag nog begränsa mig med en bestämd datortid så som man bestämmer över barn. En timme på nätet om dagen eller så. Jag försöker försvara mig själv med att jag innan jag hade tillgång till en smartphone och internet dygnet runt så läste jag istället tidningar och magasin. Så var det i och för sig men jag kunde inte får de ”snabba klicken” som bryter koncentrationen på samma sätt med tidskrifterna. De krävde ett tydligare aktiv val och ett visst mått av tålamod eftersom jag först var tvungen att planera en resa för att åka och köpa tidningarna eller vänta till biblioteket var öppet så jag kunde låna dem. Allt går fortare och lättare nu, tack och lov förmodligen. Men när man har problem att kontrollera intaget är det inte så bra. Det är lätt att bli beroende och jag är helt klart en beroendemänniska. Jag har inga problem alls med att förstå mekanismen runt beroende, varför man fastnar och så vidare men jag har betydligt större problem med att stå emot och ta mig ur.
Bildskärmen är som kokain för hjärnan. Hjärnan blir nöjd utan större ansträngning och blir lätt beroende. Skriver psykiatern Hassan Jaghoory. Ja det var just det..

Några av flockens hundar har nog också en popcornhjärna. Inte i bemärkelsen att de sitter vid en bildskärm och blir beroende utan mer den där ide’hjärnan med popcorn som studsar åt alla håll. Flow har den helt klart, idee’rna och upptågen formligen sprutar ur henne. Idag trasslade hon in sig i ljusslingan till julgranen. Fast den står uppe på den gamla mjöltunnan. Granen störtade mot golvet när valpen blev halvt panikslagen i sladdtrasslet och kulorna flög. För att inte tala om barren. Jag lyckades rädda både valpen och granen men det gick värre med några av kulorna. Och ljusslingan som nu bara hänger kvar till en del. Till helgen ska julen städas ut så det får vara som det är till dess.

Det är mycket mer som är beroendeframkallande än bildskärmar. Bekräftelse är en sak. Att få veta att man gjort något bra, har en fin tröja eller en duktig hund eller vad det kan vara. Alla har väl behov av att få bekräftelse, i lite olika grad. Det är väl ändå det som är drivkraften? Man behöver få veta att man gör rätt. Eller är rätt. Oavsett. För alla är olika och måste få lova att vara det. Jag har en chef som jag uppskattar mycket på min andra arbetsplats. Den dit jag åker ibland och vilar upp mig från flocken och det egna företagandet. Jag har lärt mig mycket om människor där, om allas lika värde och att ha förståelse och tålamod med dem som inte riktigt faller inom ramarna. För vem gör egentligen det? På arbetsplatsen får jag mycket frihet under ansvar. Jag jobbar på, chefen låter mig hållas, punktmarkerar ibland, är rak och ibland nästan lite jobbigt rättfram. Och bekräftar mig och min arbetsinsats. Hen öser inte beröm och uppskattning i tid och otid men alldeles lagom i precis rätt läge. Jag känner mig uppskattad och trivs. Det är svart eller vitt och väldigt sällan gråzoner. Frihet under ansvar passar mig bra. Jag vet att man inte ska jämför hundar och människor för de är inte samma alls. Men ändå. Jag ser framför mig när jag tränar mina hundar hur de behöver den där chefen. Den där raka, rättframma som punktmarkerar och bekräftar. Hundarna behöver veta när det är fel men framförallt när det är rätt. Tydlighet är A och O. Att slå på en positiv laddad inkallningssignal eller ett glatt ”bra” när hunden är på väg in med apporten stärker och bekräftar. Och behövs. Särskilt för att väga upp de gånger vi visat vårt missnöje. Sedan vet jag såklart att retrievrarna ska föras tyst och lågmält och med så få signaler som möjligt. På prov och jakt. Men förhoppningsvis, och om jag har tränat rätt, så är hunden så väl tränad och laddad med bekräftelse att signalerna inte behövs då. 

Jag kikar bakom mig där jag sitter vid datorn. Alla flockens hundar ligger utsträckta eller ihoprullade på dynor och biabäddar. Gemensamt för dem alla är att de sover gott och ser så nöjda ut. Hundarna som på vistas i husets “kenneldelar” uppskattar verkligen när de får komma in fram emot kvällen och ta de mjuka bäddarna i besittning. Jag undrar om deras belåtenhet hade visat sig lika tydligt om varit inne och haft tillgång till bäddarna dygnet om. Kanske känner de ungefär som mig, att de uppskattar bäddarna och värmen alldeles extra efter en hel dag ute i kyla och blåst. Känslan när en arbetsdag och alla uteaktiviteter är avklarade och man kan slå sig till ro. Den är fin vare sig man är hund eller människa.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top