Utsikt från slottet

Tidig lördag morgon. Våren är i gång, jag saknar bara sädesärlan. Snart är det påsk. En av slottets hönor värper gröna ägg. De gröna äggen tillsammans med de tidigare som värps i olika nyanser av beige gör äggkorgen komplett och äggmålningen överflödig. Tänk att ägg kan vara så vackra, kompletta och nyttiga. Jag äter äggen med gott samvete och stor tacksamhet. Curlingmorsa som jag är ska jag snart knäcka några av äggen i en smet och steka pannkakor till slottsherrens frukost. Till mig själv blir det antingen äggröra eller ett vanligt kokt ägg precis på gränsen att bli hårdkokt. Jag tror jag sagt det förut men höns borde vara de första djuren man skaffar, och de sista man gör sig av med. Förutom hundar då.

De senaste dagarna har på något sätt varit intensiva, samtidigt känns det som vi inte fått gjort något vettigt. Det har vi förstås, det mesta är väl vettigt men det har varit mycket småtrassel med pappersarbete och krånglande datorer och maskiner. Sådant stjäl tid från det man själv tycker är mer nödvändigt, och definitivt roligare. Det roliga i den här lite deppiga coronatider är definitivt hundarna och odlingen, nu mer än någonsin, båda sakerna skingrar tankarna och sätter arbete under händerna vilket gör gott för välbefinnandet. Jag tränar den gule en del nu. Han är på väg ur kortisonnedtrappningen och har sedan en tid inte längre ont i lederna. Nu måste jag bara tänka mig för. Tänka på att han varit sjukskriven mer eller mindre ett halvt år och dessutom har en del negativa bilder med sig från att jobbat och samtidigt haft ont. För det tog ett tag innan jag förstod vad som var fel och innan veterinärer kunde ställa en diagnos. Den gules veterinär påminde mig om det för en tid sedan. Om att jag måste tänka på at starta lätt nu, ge honom förenklade uppgifter så han får tillbaka ett gott självförtroende i arbetet. Så klokt och förståndigt, Bäst har verkligen bästa veterinären. För egen del kände jag att jag var på väg att hamna fel här, innan veterinären upplyste mig om vikten av försiktighet, själv var jag nog mer inställd på att testa och utmana lite och se var vi ligger efter det rätt långa avbrottet. Inte särskilt klokt och genomtänkt faktiskt. Nedstämd hund och besviken förare är inte någon som gynnar varken den gule eller mig just nu, ingen annan gång heller förstås. Så vi ska börja bygga basics igen och göra självklara övningar ett tag. Vi har en del att ta igen. Under tiden tränar jag valpen och Mer och använder de sista skälvande dagarna av årets möjligheter för fältsöksträning. Den femtonde april är det som för träning av stötande hund i markerna och då får apporteringsträning och annat ta vid för cockrarna.

Jag tränar Lakrits med. Jag har fått den oerhörda möjligheten att träna tillsammans med slottets stjärna och utvecklas som förare. Han blir min läromästare in i fieldtrial världen. Tacksamt och pålitligt löser han uppgifterna jag sätter honom i, ibland med god hjälp av mig andra gånger lite mer av egen erfarenhet när min tajming är usel och jag inte riktigt är med i svängarna. Vi var på årets vidareutbildning häromdagen. Jag brukar försöka få till någon sådan varje år. Köpa en träning för någon kunnig instruktör som intresserar mig. I år hade vi en hel, lång dag för bara mig och fem goda vänner på riktigt fina marker. En riktig energiboost för mig, lärorikt och intressant. I inledningen var jag lite nervös, ovan vid situationen, att hantera engelskan och den svarta hunden i nära på skarpt läge. Men det handlade mer om spännande förväntan än den där riktigt jobbiga nervositeten som kan komma över en ibland och det släppte ganska fort. Med Lakrits vid min sida gav dagen full utdelning. Jag må vara partisk men i mina ögon är Lakrits nästan en helt komplett retriever. Han har allt det jag önskar och är balanserad ända ner i tassarna. En otrolig anpassningsförmåga har den svarte med. Han låter sig villigt drillas av mig, av mina signaler, tecken och kommandon. Trots att slottsherren och jag gör olika och dessutom har olika signaler och inte ens samma typ av visselpipa. Starkt tycker jag och funderar över möjligheten att klona Lakrits. Jag är av princip emot genmanipulering men börjar fundera över att ändra åsikt fast det tar emot. Jag får nog nöja mig med att försöka hitta en valp av hyfsad nära släkt framöver. Efter Lakrits syster, eller kanske ett barnbarn till honom. Framtiden får utvisa som det brukar heta. Jag hugger direkt om möjligheten dyker upp.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top