Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Vi är klara med vårt mycket småskaliga vårbruk nu, det återstår bara lite utplantering av plantor i pallkragarna men det blir först när de vuxit till sig inne. Vi har sått och planerat för både fåglar, insekter, oss själva och bra spanielträning. Nästan lite så jag längtar mot sensommar för jag är så nyfiken på att se hur det blir och om det växer som vi tänkt. Men jag får vackert ge mig till tåls och vänta för jag vill ha både vår och sommar först. Helst långa sådana med.

Man ska vara lite försiktigt med vad man önskar har jag hört. Kanske är det så? En väldigt regnig dag i februari önskade jag en torr vår och det har jag fått. Men nu räcker det. Tyvärr verkar det inte vara något regn i sikte på den närmaste tiodygnsprognosen heller och det är redan nu torrt som snus och jag vattnar de nysatta buskarna för fullt. Det blir tufft det här. Kan man få ombestämma en önskning?

Bloggen har blivit utan inlägg ett par dagar, det blir så ibland när det är fullt upp och livet kommer lite emellan. Som det gjort de senaste dagarna. Saker har en förmåga att hopa sig och komma flera på en gång och just nu är det så. Besök på jourmottagning och ögonklinik, trasig varmvattenberedaren, ny bil som säger att den har fel på motorn och måste till verkstad och lite äldre bil med halvpunktering på höger fram. Det är tur att det finns både sjukvård, rörläggare och bilverkstäder när det behövs. Vi hoppas på snabb bättring inom alla områden så vi kan få en lugn och fin påskhelg. Planen är en liten Danmarkstripp men det ser lite mörkt ut med den just nu. En dag och en reparation i taget så får vi se. Påsk blir det oavsett och Danmark lär ju ligga kvar så på ett eller annat sätt löser det sig.

Idag har solen strålat från klarblå himmel igen och jag har tränat hundarna i omgångar på den tiden som gavs till det. Lilla Vi fick följa med mig till mossen och köra ett b-provssök med sex orange dummy. Orange med avsikt, för att jag inte vill att synen skulle underlätta hittandet för henne. Jag ville ha nos och vittringsarbete fullt ut. Så blev det med, hon sökte och fann och plockade raskt in hela fältet. När vi var klara lade jag ut samma orange dummy igen fast med lite större spridning och gick hem och bytte ut Vi mot Bäst. Han fick slita Bäst. Du milde tid vad han sprang! All träning är som bekant färskvara och sökträningen är väl inget vi har prioriterat det senaste månaderna. Det märktes. Mycket spring för litet resultat. Men han gav sig inte och till slut kom han ut på djupet ordentligt. Kanske är de orange dummisarna också en bidragande orsak. Eller inte just de orange kanske men möjligen alla de andra apporterna med lite vitt eller ljust på som de senaste halvåret lyst lite lagom för ögat och blivit lätta att finna på vintermark utan vegetation. Det blir lätt så under de kalla, nakna vinterhalvåret och det är nog tur att våren tar det lite lugnt och växer upp i sakta mak så hundnosarna hinner vänja sig gradvis vid de allt svårare vittringsförhållandena.

I lördags var jag med om en onödigt spännande naturupplevelse. Jag tog Bäst och Mer på en morgonpromenad och bestämde mig för att gå upp på berget och få lite utsikt innan alla utslagna lövträd täcker vyn. På väg upp mot berget stötte vi en fin skogshare vilken gjorde oss alla lite extra upprymda. Det är inte ofta vi ser skogsharar nu och absolut inte på så nära håll. Uppe på berget placerade jag Bäst och Mer på en hög stenhäll för lite fotografering. I motljus först. De satt där en stund och jag fotade. Bäst var väldigt still och mycket fokuserad på något en bit nedanför berget men jag kunde inte se något särskilt. Jag bestämde mig för fota utan motljus med och gick runt hundarna. På plats tog jag ett steg bakåt för att få bättre vinkel och plötsligt hördes ett rejält gläfsande. På klippstenen nedanför mig bara ett par meter bort for ett vildsvin upp och höll på att skrämma slag på mig. Förmodligen blev vi lika rädda båda två. Bäst uppfattade min snabbt uppkomna rädsla och kunde mycket väl tänka sig att komma till undsättning och skrämma grisen lite extra. Det blev inget med det. Istället tog vi oss ner från berget på något skälvande ben och funderade på hur det hela egentligen gått till. Hur kunde vi komma så nära? Troligen låg vildsvinet och vilade på klippan nedanför och kände inte oss. Eller hade den kanske ett bo med kultingar i klippskrevan och tryckte in i det längsta. Jag gillar naturupplevelsen men känner en rätt stor respekt för vildsvin och tycker inte riktigt om att komma dem så nära. Denna gången gick det bra, det brukar det förövrigt göra, men ändå. Mötet var spännande i överkant för min del.

Pin It on Pinterest