Vårbruk, hundträning och fotmassage

En vecka med vila får räcka tyckte Lakrits och for in i växthuset och rullade sig i torvmullen. I ett obevakat ögonblick knyckte han med sig ett brätte med odlingsplugg som han sedan hystade runt på ängen innan han bet sönder det i småflisor och jord och fröer spreds över marken. Jag var inte långt bort, tiometer på sin höjd, så jag borde verkligen märkt något men jag var upptagen med att sprida ut barkmull och jag kunde nog faktiskt inte ens i min vildaste fantasi tro att den sexåriga labradoren skulle hitta på något sådant. Men tydligen kan en veckas vila få även den mest välbalanserade och väluppfostrade hunden att tappa fattningen. Kul hade han och vi kunde faktiskt inte göra annat än att skatta åt honom även om jag svor lite över det förstörda brättet och de förlorade fröerna.

Annars har vi nästan gjort klart vårbruk och frösådd nu. Några ytor ska sås med fältfågelblandning och blomsterängsfröer och tre kilo potatis till ska ner i jorden, sedan är det klart och väntan kan börja. Väntan på att se det gro och växa. En fin tid som är särskilt lärorik när man är av den mindre tålmodiga sorten som jag. Omsorgsfullt ska jag vattna, rensa och pyssla med växterna för att få dem att trivas och producera grönsaker av hög kvalitet. Inte helt olikt att uppfostra och träna en hund faktiskt. Noggrannhet, omsorg och tålamod krävs om resultatet ska bli bra. Och det vill man ju så klart. Av samma anledning ska även slottets andra djur skötas om. Hönor och kaniner bland annat. Så idag inleddes morgonen med fotvård för hönsflocken. Jag medger att det låter lite galet men det var faktiskt nödvändigt då en av hönorna har drabbats av kalkben. Ett otrevligt kvalsterbekymmer som på sikt skapar lidande för hönsen. Därför fick det bli fotbad och insmörjning med fet salva. Övriga hönor och tuppen Emil fick förebyggande behandling. Det gick oväntat bra även om slottsherren och Emil hade en mindre diskussion vid infångandet. Det är svårt att undvika att det blir en viss stress för hönsen när man ska fånga dem. Särskilt för Emil kanske som levt större delen av sitt liv fritt och fint och inte är så van vid att bli infångad och buren, och än mindre van vid fotmassage. Han fann sig dock snart och ben, fötter och sporrar blev väl insmorda. Jag vet inte om hönorna uppskattade fotvården, det verkade närmast inte så men när kvällen kom hade alla fem hönorna värpt varsitt ägg, första gången vi fått fem ägg på en och samma dag, så lite nöjda verkar de blivit ändå. Vi tackar för äggen och längtar redan efter ännu en gyllengul pannkaksfrukost på slottet.

I vårbrukets pauser har vi varit ute med hundarna i omgångar. Bäst och Vi fick en mindre träningsrunda tillsammans med oss, tennisbollar och chuck-iten. Den gule har fortsatt märkligt svårt att markera bollar som kastas med chuck-it. Fröken Vi fixar det däremot galant. Jag vet inte vad det är den gule missar men något är det. Han hänger liksom inte riktigt med på att följa bågen men hinner oftast vrida på huvudet och uppmärksamma nedslaget. Fast inte alltid. Så har det varit sedan han var ganska liten. Han har inte svårt för bollar i övrigt och skjuts bollarna iväg med adaptern till apportkastern är han med. Men inte med chuck-iten. Jag förstår inte varför men jag har beslutat mig för att sluta att analysera det. Det är som det är, jag blir inte klok på det, jag får hjälpa honom de gånger han missar istället. Det blir en bra träning det med. En chuck-it lär ju inte heller dyka upp vare sig på prov eller jakter så det finns ingen egentlig anledning att gå djupare i bollproblematiken.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top