Vårt hem är vår borg

På kvällen tar vi fyrhjulingen i snön bort till fasanernas foderplats. Snön yr runt hjulen och den kalla luften får ögonen att tåras. Jag känner mascaran klibba ihop ögonfransarna och tänker att det är tur att vi inte är på väg till en finare middag. Fast jag hade gärna haft mascaran på plats oavsett om vi “bara” ska mata fasaner. På himlen syns ljusa skyar i det mörka och månen kan anas bakom dimmolnen. Det är en nästan trolsk stämning bland de snötyngda träden i mörkret och jag ryser lite, fast mer av välbehag än något annat.

Vi kliver upp på fyrhjulingen och svischar hem igen mot det värmande ljuset av vårt slott på andra sidan fältet. Hemma igen sopar bort snön från trappan med stramande kinder efter den kyliga utflykten och tar hundarna på en sista rastning innan vi kliver in i värmen och drar igen dörren efter oss.

Resten av kvällen blir lugn och stillsam. Som de flesta andra kvällar den här vintern. Jag undrar om man kan spara allt detta lugna som varit och ta ut det i form av extra energikickar till våren när man har lite i överkant att göra. Jag hoppas på det.

Min bruna äldre hund går som en skugga i hälarna på mig när vi väl är inne. Han har alltid haft en önskan om att vara nära mig och hans beteende påminner om en kardborre som häftat fast och vägrar släppa taget. Nu är han värre än värst och verkar ha adderat klister till kardborren. Han verkar inte riktigt harmonisk utan närkontakt och jag vet inte varför. Jag ger honom en extra klapp och lägger en fäll på golvet intill stolen när jag sätter mig tillrätta för kvällen. Då drar han den obligatoriska sucken, slår med svansen i golvet några gånger och somnar. Närheten är nog mycket viktigare för honom än vad jag någonsin förstått, eller i alla fall har den blivit det med tiden. Det grämer mig lite att inse det för det känns som jag missat ett behov han har behövt få tillgodosett. På ett bättre sätt. Jag bestämmer mig för att se till att klappa honom lite extra från och med nu, ta honom i famnen och komma verkligt nära och vem vet, kanske smusslar jag med honom upp till vår säng på slottets hundfria övervåning.

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top