Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Morgonen i mossen tillsammans med retrievrarna var fin trots allt det grå. Eller kanske tack vare? Vi mötte älgfamiljen igen, en av dem, kastade bort en gummiboll i dyn och hade en stund av mindfulness vid dammen. Jag förvånades över hur aktivt fågellivet var, hur mycket småfåglarna sjöng fast det är slutet av november. Jag kom på mig själv med att vilja diskutera det med morfar, vi skulle fundera lite över vilka fåglar det var, slå i någon fågelbok eller gammalt hederligt lexikon och titta på bilder oh analysera. När vi ändå var igång skulle vi prata lite om vad som händer i världen med, om politik, katastrofer och förändringar i vården. Mormor skulle finnas där med såklart, fråga oss om vi inte skulle komma och äta lite sockerkaka istället och diskutera lite mer vardagliga saker över den nybakade kakan, hur hundträningen gått och hur barnen mår och sådana saker. Ibland saknar jag dem båda så det värker. Jag avslutar stunden vid dammen, samlar ihop tankarna och hundarna och vi promenerar vidare. En bra start på dagen.

Hemma igen efter att ha varit ute en sväng till fast med cockrarna, bläddrar jag lite Gundog journal och tillåter mig att slösurfa en stund på internet. För tillfället är jag sjukt inspirerad att träna både retriever och spaniel, jag vill ut och hämta mer inspiration, gå på prov, se duktiga handlers och hundar, så jag bläddrar runt och låter mig hänföras och drömma mig bort till nästa års säsong med mängder av roliga aktiviteter och friska hundar. Jag vill vara med! Fullt medveten om att det kan bli för mycket också av det goda kan jag ändå inte låta bli att planera för våren och tänka på allt jag vill delta på. Det är väldigt lätt såhär i november när det mesta är lite grått, trist och långsamt att istället pricka av den ena aktiviteten efter den andra som man ska delta på när våren väl kommer. Efter många års livserfarenhet vet jag dessvärre att tiden sällan räcker till på våren heller trots betydligt ljusare dagar och trött blir jag av någon onödig anledningen även när det är ljust. Så det vore smart och genomtänkt att inte fylla varenda lucka i almanackan redan nu utan avvakta lite och ta det som det kommer. Men hur kul är det att vara smart och genomtänkt egentligen? Spontant och lite mer ogenomtänkt gillar jag bättre. Så jag fyller almanackan, fortsätter drömma mig bort men lär behöva ombestämma mig både en och två gånger innan jag ens är där men lovar mig själv att göra det utan att behandla det som ett nederlag.

Det är klurigt det där med att ha lagom mycket att göra, att hålla balansen. Jag kan känna att jag har lite växtvärk just nu i det jag håller på med, både med jobb och hobby eller jobby som det kanske mer handlar om för min del. Jag försöker fundera lite över målsättningar och min ambition. Vilken nivå vill jag hamna på egentligen? Är drömmen verkligen att växa, bygga större och göra mer? Är den typen av framgång viktig för mig eller är det något annat jag strävar efter? Jag läser om att annat hundföretag uppe i norr som startades för en tid sedan, om företagarens ambitioner redan nu i starten om att växa, anställa, synas och bli framgångsrik som företagare. Hon har ett uttalat mål och vet vart hon vill. Det är bra såklart. Jag landar lite i funderingarna och inser att det inte alls är så jag känner. Tacksamt vilar jag i insikten om att lagom och litet är bäst för min del, och visst har jag mål fast på en annan nivå. Det viktigaste är att jag kan forma en livsstil jag vill ha och att jag har hellre en verksamhet i lite mindre skala där jag förhoppningsvis hinner möta varje person och hund utan att behöva ha järnkoll på klockan. Det är nog med att jagas av mörkret under november känner jag. Kanske inte det allra mest lönsamma för all del men värdet kan finnas i så oändligt mycket annat än lönekuvertet. Visst kan jag stirra mig grön av avund när jag ser reportage eller hör kompisar berätta om oslagbara hundträningsresor till England och sådant. Avundsjuk men inte missunnsam inser jag självklart att jag måste gör avkall på vissa saker för att få något annat. Att både äta kakan och ha den kvar är fortsatt en omöjlighet så jag tvingas helt enkelt välja. Jag har valt nu, att jobba åt mig själv, för mig själv, att följa min känsla och göra det jag trivs bäst med. Möjligen med en något sämre ekonomi men i allra högsta grad med en hög livskvalitet. Oslagbart om ni frågar mig. Men man vet aldrig helt säkert förstås, det kan ju hända att jag ombestämmer mig frampå för alla del…

Pin It on Pinterest