Ve och fasa?

Maj majdagen framför fötterna öppnar jag dörren och tar in fågelsång och doftande grönska. Tidiga morgnar i maj är oslagbara. Fast i är känner jag mig lite snuvad på maj, det känns som månaden håller på att ta slut knappt innan den ens har börjat. Jag skyller det på kylan och nederbörden. Bromsa, bromsa skriker det inom mig. Varför ska tiden rusa så? Jag vill ha maj länge. När jag beklagar mig lite över det för en god vän säger han mycket klokt: om du vill att tiden ska gå långsamt så ser du bara till att ha riktigt tråkigt, för då står tiden nästan still. Mitt i prick på den och vem vill egentligen ha tråkigt? Inte jag i alla fall. Så jag tittar ut i majmorgonen igen och känner att det är rätt okej att tiden går. Att det är så livet är och att det är ett tecken på att jag har kul. Ödmjukt tacksam för det.

Lyra är på dåligt humör. Kanske har hon vaknat på fel sida? Hon ryter och domderar över de yngre tikarna. Lär dem veta hur och hålla sig undan. Vissa gånger räcker det att de tittar på henne i fel ögonblick eller råkar gå för nära henne för att de ska få en utskällning. Stackars tonåringar. Men den gule hunden fjäskar hon för och viftar inställsamt med svansen när han kommer nära. Ibland tänker jag att hon är en riktigt surkärring. En sådan där med bestämda åsikter om precis allt kopplat till järnvilja och en sur uppsyn. Hon ler såklart ibland med, allra mest gör hon nog faktiskt det men det undgår ingen när hon är på dåligt humör. Jag undrar lite hur det ska gå med hennes humör när valpen kommer hem. Vad hon kommer att tycka om att valpen ska sitta i slottsherrens knä och åka bredvid henne på tanken på fyrhjulingen. Den ska sova intill slottsherrens säng med och hon själv på nedervåningen med de andra. Ve och fasa. Jag funderar över om jag kommer att mötas av hennes sura uppsyn varje morgon när jag går ner för trappan. För i Lyras värld är det såklart jag som kommer få skulden över den lilles inflyttning i slottet. Som alla de andra gångerna då hon blängt på mig när en ny valp klivet över tröskeln och sedan menande tittat på slottsherren och sagt “kolla vad hon släpat in utan vårt godkännande”. Efter en kort stund brukar hon sedan mjukna. Om bara valpen håller sig undan slottsherrens knä och hennes mat. Eller så tar det en annan väg, kanske vänder hon sig till mig med sin menande blick och vi blir allierade? Man vet aldrig riktigt med cockerdrottningar.

Nu ska jag ut och ta vara på majdagen som än så länge strålar, Promenera med flockens hundar, leta kvarglömda dummy sedan igår och planera höstens kurser. En dag bland alla andra dagar som går. En fin sådan tänker jag.

2 reaktioner på ”Ve och fasa?”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top