Vem kom först, hönan eller ägget?

Kvällen ligger mörk utanför fönstret och jag bakar bröd. Jag gör som jag brukar, tar lite vad vi har hemma och utgår från grunden med havregryn i degvätskan. Jag gör det enkelt, quickfix kan vara bra emellanåt. Jag blandar ner allt i degvätskan när havregrynen har fått svälla en stund och knådar för hand med träsleven. När jag sedan tycker att degen jäst tillräckligt bra häller jag ut den i en ugnsform, trycker håll med fingrarna och skickar in brödet i ugnen. Inte mer än så. Jag knådar inte en gång till och jag jäser bara brödet en gång, den gången i bunken. Varför krångla till det? Nu i vinter har jag läst mycket om bröd och bakning. För det intresserar mig. När jag läser förstår jag att jag egentligen gör en massa fel. Bröd ska knådas länge och helst med maskin, annars minst tio till femton minuter för hand anges det på flera ställen. Och jäsas två gånger. Det gör inte jag. Inte i närheten faktiskt. Jag tänker att jag behöver bättra mig, eller skaffa en hushållsassistent som kan knåda. Sedan tänker jag lite till, på det jag skrev igår kväll om hundträning. “Om det inte är sönder så försök inte laga det” (med andra ord ändra inte på det som fungerar) och får mig en tankeställare. Jag har bakat en väldig massa matbröd genom åren och jag kan inte minnas att något klagat på att jag knådat brödet för dåligt. Att glutentrådarna inte dragit ut sig tillräckligt eller att brödets konsistens varit felaktigt eller konstig. Däremot brukar alla uppskatta det hembakade brödet precis som det är. Så jag ska med andra ord fortsätta precis som jag alltid gjort. För varför ska man ändra på något som fungerar?

Fast även om man inte ska ändra på något som fungerar så händer det ju att det kan finnas en gnutta förbättringspotential. Att vissa detaljer eller nya infallsvinklar kan göra något som redan är bra ännu bättre. Utveckling kallas det med ett eget ord. Och visst kan mitt brödbakande fortsätta utvecklas, precis som min egen hundträning och hundkurserna jag håller. Strävan framåt mot förbättringar och små förändringar är drivkraft! Därför håller jag som bäst på med det mer eller mindre hela tiden. Möblerar om i tanken, prövar, ändrar och justerar och spinner vidare på tankar och planer. Spånar med slottsherren och funderar lite till. Av den anledningen händer det att det kommer ut lite nya hundkurser och träningstillfällen löpande under året. För att det faktiskt måste finnas ett visst utrymme för kreativiteten. Därför har jag med avsikt sett till att lämna några luckor i kalendern. Både för nya kursinfall, förbättrade ideer och för egen utveckling så jag själv får möjlighet att delta på kurs när andan faller på.

Det finnas många kurser jag skulle vilja gå, retrieverträning för någon av de förare jag har som förebildar, en spanielkurs för vår mentor inom området om han kommer tillbaka Sverige, en vidareutbildning i mental träning och en utbildning i genetik. Det sista är väldigt intressant och väldigt komplicerat. I mitt fall handlar det såklart om hundavel och arvbarhet där. Jag läste förresten i en text för ett tag sedan där en skrev att hens hundras inte var avlad för att gå långa raka linjer och en annan skrev i en annons att valpkullen hen hade var efter föräldrar med genetiskt raka linjer. Båda påståendena väcker mitt intresse och gör mig en smula förvånad. Mig veterligen tränar man sina hundar till att gå raka långa linjer, man avlar dem inte till det. Att gå raka linjer kan ju inte anses vara ett nedärvbart beteende, men kanske kan anlagen för att gå långa raka linjer nedärvas? Fast då handlar det väl om dressyrbarheten och möjligen dådkraften och inte raka linjer i sig? Vad vet jag egentligen om det? En fördjupad kurs i genetik inom området hade varit nyttigt och lärorikt. Och framförallt intressant.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top