Vid tidens rand

Ännu en gång dök den upp i slutet av veckan. Pålitligt och säkert som varje vecka. Fredagen är här igen. Fast denna gången var jag nära att missa den eftersom jul och nyårsledighet har satt rutinerna på ända och fått mig att bli alldeles dagvill. Tacksamt tar jag trots det ändå emot den hastigt uppkomna fredagen med glädje. Den behövs och är välkommen och dess känsla av ledighet och avkoppling passar efter lite av en berg och dalbane vecka som har innehållit både toppar och djupa dalar. Nyårsfirande och begravning och allt där emellan. Livet kanske. Jag har tagit farväl av en god vän, arbetskamrat och mentor och det känns. Tungt och meningslöst. Den ständigt närvarande döden gör sig ibland påmind och skrämmer mig rätt rejält. Livet är sårbart och jag är en fin vän fattigare. Det gör ont samtidigt som jag gläds över att vi lärde känna varandra och vad tjugo års vänskap kan betyda. Jag tar särskilt med mig några av vännens bästa råd. Att det är viktigt att ge saker och ting tid. Och att receptet på lycka kan vara att tänka på tre saker varje dag som man är tacksam över, och att hjälpa någon annan några timmar varje vecka. Kanske ligger svaret där. Att vara nöjd med det man har och göra det bästa av de förutsättningarna man har att tillgå. Och att hjälpas åt.

På begravningen igår såg jag en man. Tjugonio år senare. Vi möttes på bb-hemmet som fanns då min äldsta dotter föddes samtidigt som han och hans fru också fått sitt första barn. Jag minns inte att vi pratade särskilt mycket eller om vad vi pratade. Men jag minns dem. Jag minns många andra därifrån med. Kanske för att jag har ett intresse av människor och är nyfiken på andras yrkesval och hur de lever sina liv. Eller kanske för att jag stack ut lite som artonåring mamma bland de andra som var vuxna ”på riktigt”. Så jag vet att han var, och är, musiker. Igår på begravningen var han solist och jag blev plötsligt oerhört medveten om att tiden har gått. Han såg så gammal ut. Åldrad och grå. Hur är det möjligt tänkte jag? Tjugonio år är lång tid tänkte jag sedan. I nästa sekund förfasades jag över tanken hur jag själv måste se ut tjugonio år senare. Alltså nu. Det är så märkligt med tid. Jag undviker speglarna för att tvingas bli påmind om det uppenbara. Och är samtidigt tacksam över att få uppleva att bli äldre.

Hundarna är som vanligt lyckligt oberörda av ålder och att tiden går. De tar dagen som den kommer. Alltid. Medan jag bekymrar mig över det med. Ett hundliv går så fort! Just nu oroar jag mig lite över Mer. Över att hans ansiktsförlamning inte gått över som den borde. Blinkreflexen är fortsatt inte tillbaka. Han blir sex år till sommaren och är på toppen i sitt hundliv. De där åren då man har tryggheten tillsammans, har jobbat ihop sig ordentligt och kan jaga tillsammans och bara ha kul. Ska vi inte få fortsätta uppleva det ihop? Tiden får utvisa. Eftersom jag varit med förr vet att allt inte blir som man tänkt och att man bör vara glad för varje dag som hundarna är friska och hela. Det är nu risk att Mer blir nu vår sjätte hund på raken som insjuknar eller skadas i femårsåldern och omöjliggör fortsatta jakter och provstarter. Jag är luttrad men inte bitter. För vad tjänar det till? Dessutom ska man inte måla f..n på väggen i förväg då det är onödigt att lägga energi på ett bekymmer man inte ens vet om det blir verkligt. Som alla andra hundar i samma situation är inte Mer medveten om att ögat inte blinkar som det ska. Han jobbar gärna och mycket precis som vanligt och apporteringsträning kan vi alltid hålla på med. Så det gör vi. Både Mer och de två gula har fått träna på ”ut” 180 grader och RAKT bak över terrängbyten. Nödvändigt och användbart har det visat sig. Så vi kör våra basics. Om igen. Och igen.

I puben ikväll rullar spotify med filmmusiken får ”A star is born” samtidigt som vi kollar videos, klipp och intervjuer från filmen och inspelningarna runt det. Slottsherren försöker fortsatt påstå att han inte gillar ”romantiska tjejfilmer”. Lika envist som han hävdar att han inte gillar valpträning. Men jag tror han är på väg att mjukna då han klickar fram klipp efter klipp från filmen. Och tränar valpen. Jag vet i alla fall med det bestämdaste att detta var den bästa film jag sett på länge och att jag med största sannolikhet kommer att se den igen. Det är stort eftersom jag med några få undantag aldrig ser en film två gånger. Sist var det ”Så som i himmelen” och det är ju ett tag sedan. Filmen hade visst premiär 2004 så där var ännu en påminnelse om hur tiden går. Femton år, hur är det möjligt?


”Alla dessa dagar som kom och som gick…inte visste jag att det var de som var livet”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top