Viljan drar halva lasset

Så var det lite idag i skitvädret. Inte mitt favoritväder alls faktiskt. Och troligen inte många andras heller. Det krävdes en viss viljestyrka för att dra på sig de blöta kläderna och det tredje paret vantar för dagen till det sista utepasset. Men visst gör man det, och trivs med det dessutom. De tappra hundägarna som kom för träning idag visade också ett stort mått av vilja. Vilja att lära sig, att träna hund och att åka långt för att göra det. I snöglopp, regn och blåst. Riktigt bra träning blev det dessutom, utvecklande och lagom utmanande och jag tror att både två och fyrbenta åkte hem rätt så nöjda med valet att träna trots skitvädret.

När vädret känns sådär omöjligt och värmen inne är betydligt mer lockande kan man behöva ta sig lite i kragen och bita ihop. Och påminna sig om att det faktiskt finns fördelar med nollgradigt och snöslask också även om de är lite svåra att finna. Bland annat slipper man knott och mygg och alla andra former av besvärande flygfän och kräldjur. Det kan ju vara värt en hel del. Har man inte heller femtio centimeter snö på backen så går det ju faktiskt att genomföra riktigt bra träning. Träning i januari som troligen hade gjort vilken norrländsk retrieverägare som helst grön av avund. Föga tröstande i och för sig när blötan börjar krypa ner i nacken och det går att vrida ur en halv deciliter regnvatten ur varje vante. Men viljan drar som sagt halva lasset och när man väl är ute och tränar glömmer man snart vädret och jobbar på. Dessutom blir det alldeles extra skönt när man få komma in i värmen med en trött och nöjd hund, ta på sig torra kläder och dricka hett te nersjunken i soffan. Den känslan är fin.

Det varma teet drar med sig en längtan efter nybakat kaffebröd. Ljumma blåbärsmuffins, kardemummakaka och knapriga småkakor. De mörka långa kvällarna passar ju dessutom som hand i handske för lite bakning. Så nu står det en plåt med sega chokladsnitt ovanpå ugnen och väntar på att bli gräddade. Bakade på smör med hackad choklad och en nypa havssalt i blir de i det närmaste oemotståndliga. De ska sedan omsorgsfullt skäras i jämna snittar och packas ner i kakburkarna och bäras ut till butiken så att sugna kursdeltagare får något gott och kanske välbehövligt till kaffet efter kurserna. Själv får jag nöja mig med doften av kakorna då min kropp varken uppskattar smör eller gluten. Lite surt men som vanligt kunde det varit värre. Och det finns ju alltid dadelbollar att ta till. Flocken följer bakningen med stort intresse och stora ögon med. De slutar liksom aldrig hoppas även om söta småkakor inte är något alternativ för dem. Kanske har det hänt någon gång att bagaren tappat en kaka eller två i golvet så väntan ändå har lönat sig? Det gäller att vara på sin vakt och ha koll på smulorna, både som bagare och hund.

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top