Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka?

Det är vår i luften, nu är det ingen tvekan om det längre, det känns direkt när man kommer utanför dörren. Jag känner livsandarna vakna upp och korta stunder av spirande lycka uppenbarar sig. Inte för att jag varit olycklig innan utan mer att det känns lite extra lyckligt när känslan av vår träffar hjärtat. Krokusen kikar försiktigt upp ur gräset i hörnet vid husväggen. Fåglarna sjunger. Och mitt i allt det fina, lyckliga blir jag trött också, alldeles väldigt trött, som om den lila gnutta vår som hittills visat sig suger ur all min kraft istället för tvärtom. Vårtrötthet har jag för all del hört talas om men än är ju inte våren här på riktigt. Snarare beror det nog på ljuset. En extra timmes ljus på morgonen och en på eftermiddagen. Härligt efterlängtat ljus. Det är väl inte ljuset i sig som gör mig trött men kanske det faktum att jag använder de två extra timmarna med ljus till att vara ute och träna hundarna eller promenera. Två timmars extra utevistelse och motion varje dag känns i kroppen och jag somnar ovaggad om jag bara ger mig tid att sätta mig ner.

Men sova får jag göra på nätterna för nu vill jag som sagt ta vara på de ljusa timmarna och jag har gott om hundar att träna. Jag kan välja och vraka bland hundarna och om ekonomin och tiden hade räckt till så kunde jag ägnat hela dagarna åt att träna dem. Lite pengar behöver dock in för att dra runt verksamheten och flocken så istället får jag ta vara på de stunder och dagar som ges. Som de två extra ljusa timmarna till exempel.

Jag har en träningsplan för gula Bäst för de närmaste fem veckorna. Vi ska utöka och försvåra de ”tre högarna” så att mittpunkten blir dold och de två andra punkterna memories. Jag behöver få honom att låsa och gå rakt och tryggt mellan två störningar. Så det ska vi bygga på och jobba med ett tag framöver. Höger och vänsterslag ska vi lägga en del fokus på också. Här tänker jag mig succeträning för det gillar både Bäst och jag och vi båda i behov av det emellanåt, om inte annat för att hålla självförtroendet på topp. De två äldre cockrarna och jag tar en egen sväng i markerna om dagarna, de får söka växelvis och gemensamt i marker med och utan fågelvittring. En och annan apportering blir det med, och så lite stadga såklart, den finns alltid med på ett hörn. Jag har en plan och en tanke om att se till att cockrarna håller motivationen uppe och söker starkt och bra även i marker utan fågelvittring. Jag vill att de ska ha känslan av jakt och ”allvar” även utan bössa och fågelvittring. Den planen tycks än så länge fungera bra. Självklart blir det en extra dimension när det är jakt på riktigt men det är fint att de kan hålla sig motiverade även i ”torrträningen”. Det blir ju så mycket mer lättränat då än om man måste ha tillgång till vittring och vilt för att de ska tycka det är mödan värt. Som tur är så är de två lika träningsmotiverade och lättlurade som jag så de söker käckt och glatt och apporterar med glädje oavsett. Än så länge i alla fall. Den yngre cockern tränas med, en kort stund varje dag. Jag försöker hänga med i hennes energi och misslyckas ofta brutalt. Hon har en energi som inte är av denna värld och ett är säkert: jag behöver nog aldrig fundera över om hennes motivation räcker till. Vi kämpar på och det går riktigt fint, hon söker kontakt alltmer och verkar tycka att hon faktiskt kan ha en viss nytta av mig. Vi tränar på nyss nämnda kontakt och det som ska bli starten in i kommande sökarbete. Valpen rakt framför mig med ögonkontakt, ett varsågod och ett litet tecken i den riktningen jag vill att hon ska ta. Vi tränar lite annat också. Om det är rätt eller fel vet jag inte riktigt, jag är tvungen att pröva mig fram med henne för hon är inte lik någon annan hund jag haft. Men det känns rätt, vi har hittat någon sorts flow tillsammans och jag får henne att förstå. Vi kämpar på med att sansa oss också, att kunna ta det lugnt och andas djupt innan vi kastar oss vidare. Där har Flow betydligt större bekymmer än mig men hon anstränger sig och försöker och det är väl ändå det viktigaste? Oavsett var vi landar med detta ska vi försöka ha kul efter vägen och just det ska vi väl åtminstone lyckas med om inte annat.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top