What it is

Jag tror jag kommer minnas dem här våren länge. Som den kallaste på väldigt lång tid. Men också den torraste. Varje gång värmen kommer och hoppet tänds så jag lägger undan långkalsongerna slår kylan tillbaka och de får plockas fram igen. Och planerade kurser med vattenträning får retligt nog flyttas fram och ändras om. Men jag klagar inte, jag bara konstaterar.

I växthuset har mössen ätit upp solrosskotten och det andra som kikat upp ur de små krukorna och trågen jag sått dem i. Mössen är trista och den hittills kalla våren gör att det mesta går trögt i odlingen. Förmodligen är detsamma för mössen så det är därför de ansett de späda små skotten vara nödvändig proviant. Jag försöker motvilligt att ha förståelse för dem. En av de små mössen hade dränkt sig i bevattningsbaljan. Där fick du – tänkte jag men jag hade ärligt talat svårt att känna någon riktigt skadeglädje. Allra mest det kändes sorgligt, både för musen och mina små plantor. Kanske tar jag nya tag när frosten gett sig och värmen är här och mössen kommit på bättre tankar. Annars finns det färdiguppdrivna plantor att köpa tänker jag, så det kommer att lösa sig hur som helst.

Slottsherren fick igång jordfräsen, den som är lite av leksakskaraktär i förhållande till lerjorden här, men den tuffade trots det på även i år och jorden visade sig vara alldeles förträfflig för ett litet vårbruk just nu. Betoning på litet. Några rader potatis ska det blir och blomsteräng till fåglar, fjärilar och bin som vanligt. Sen får det nog vara bra tror jag. Det är så lätt att vara ambitiös i överkant så här på våren men så svårt att vara lika ambitiös när sommaren är här och ogräset tar fart. Tomater och gurka i växthuset ska det såklart bli också så fort den nattliga kylan släpper. Till dess får vi nöja oss med gräslök, vi har mängder av fin spirande gräslök redan nu. Gräslök måste väl ändå vara det mest lättodlade och tacksamma som finns?

Olater hos unga hundar verkar vara väldigt lättodlad med. Den svarta unghunden har dragit på sig en hel del sådana den senaste tiden. Det är märkligt hur de kan komma smygande och växa till innan jag hinner lägga märke till dem ordentligt. En av dem är att hon studsar hejdlöst när vi ska gå ut. Så där så framtassarna nära på hamnar på min axlar och det som eventuellt är i vägen slås till golvet. Äpplet faller inte långt från trädet tänker jag då och minns hur den gule studsade som ung. Han studsar fortfarande för all del men inte lika impulsivt och intensivt. Jag skulle säkert kunna plocka bort det såklart, både från den gule och den unga svarta. Hundar gör ju trots allt det vi låter dem göra. Men jag väljer mina strider med omsorg och det här är inte en av de nödvändigaste att angripa. Jag gillar rent av deras glädjeyttringar och jag tror det är bra att kunna visa sina känslor även som hund. Så jag låter dem hållas.

En annan olat den unga svarta lagt sig till med senaste tiden är att hon drar sig bort från mig under förflyttningarna. Istället för att gå fint vid sidan kanar hon iväg och lämnar plast för minst två hundar till intill mitt vänstra ben. Vad det är ofoget kommit ifrån vet jag inte riktigt men tendensen har varit tydlig senaste veckan – hon drar sig allt längre bort. Med kärlek och milt tvång tar jag henne tillbaka där jag vill ha henne och koncentrerar mig på att vara närvarande och hålla henne på plats med mitt mentala fokus. Det går, nästan alltid. Full koncentration och inga utsvävningar i tankarna hos mig gör att unghunden inte svävar ut i fotgåendet. Svårare än så är det inte. Fast det är nog så svårt att vara hundra procent närvarande i och för sig. Jag märker att hon tagit ett rejäl kliv framåt de senaste veckorna, inte bara vid min sida utan överhuvudtaget. Hon tar för sig av livet, och mig, med större kraft än tidigare. Diket med de branta kanterna som hon tyckt var lite knepigt att ta sig över förut forcerar hon nu. De svajiga dammkanterna med det svarta djupa vattnet under sig behärskar hon bra och hon har visat sig vara lysande både på fritt sök och att apportera kallvilt av olika slag. Självförtroendet verkar vara på topp, attityden smått kaxig och jag får göra mitt bästa för att hänga på. Tonårstider. It is what it is.

 

1 reaktion på ”What it is”

  1. Ojojoj, tonårstiden är här alltså? Det hade jag inte tänkt på riktigt…. Dags att hålla än mer i hatten då 🙂

Kommentarer är stängda.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top