When the world says “Give up”. Hope whispers “Try again”

Jag gillar färger. Olika färger. Särskilt gillar jag brunt i olika nyanser. Tvärtom mot när jag var barn och som de flesta andra ungar gillade de starkaste färgerna mest. I paketen med tuschpennor jag förbrukade på löpande band var alltid alla färgpennor torra och slut efter ett kort tag. Utom den bruna och den grå pennan. De var tråkiga och kom sällan till användning. Det är mycket som ändrar sig med åren…

Min allra första hund var brun. Det var mer en slump än något annat och handlade inte om ett aktivt färgval. Valpen var billig, 500 kr och det var helt och hållet det som avgjorde. För så mycket mer pengar till en hund hade jag inte råd med som sjuttonåring. Färgen kom långt ner på önskelistan. Min första hund var inte en sådan där hund som följde mig överallt och jag har inte riktigt de där fina lyckliga minnena att se tillbaka på. Istället fick jag lära mig hund den svåra vägen. Det blir sällan som i drömmarna. Jag hade ingen hunderfarenhet och ingen nära anhörig hundmänniska att fråga om råd och hunden var mer eller mindre född med de flesta nerverna utanpå. Dessutom hade han en rejält stor jaktlust och var av den mer självständiga sorten. Inte en helt lyckad kombination. Hur som helst så älskade jag min hund, man gör ju gärna det, och jag började gå kurser på brukshundsklubben. Resultaten var väl inte lysande men det väckte mitt intresse för hundträningen och för hundars mentalitet. Det blev många kurser och utbildningar om hundars mentalitet de åren och sedan har det fortsatt även om mitt intresse efter ett tag kom att handla mer apporterande hundar och andra jakthundar. Mycket vatten har runnit under broarna och många hundar har passerat sedan dess men hundintresset är oförändrat. Numera är jag min första hund evigt tacksam för att han väckte mitt intresse, för att han var den individ han var och för att han mer eller mindre tvingade mig att lära mig att försöka förstå hundar och deras mentalitet. Det var nog menat att det skulle bli så skrockar någon. Jag för min del tror inte att det fungerar så. Att det finns en mening i allt som sker alltså. Däremot tror jag det kan komma en mening i det som sedan följer efteråt. Och så vill jag tro att det blev för mig. Sedan några år är jag också tillbaka på brunt genom våra bruna cockrar. Inte heller de här gångerna har det varit ett aktivt färgval utan mer en slump eller tillfällighet. Fast brunt är min favoritfärg så jag är glad över den slumpen. Om nu färg har någon betydelse. Kanske var det en mening i det ändå?

De har blivit flera igen, idag räknade jag till fjorton små. Alla i vackert brunt och grått. 

Brun är benämningen på färger som har en kulörton mellan gult och rött och som är ganska mörka och inte så kulörstarka. Förr i tiden kallade man i dagligt tal violetta och röda färger för bruna. Det lever kvar i namn som till exempel brunkulla och brunört. Brunebrand är en äldre poetisk benämning på svärd, där brun syftar på blodets färg. Namnet brun kan härledas tillbaka till det indoeuropeiska ordet bheros som betyder mörkt djur. Från wikipedia

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top