Where there’s a will, there’s a way

Med naturen som mötesrum ses vi för en timmas privatträning och coachning. Ämnet är som vanligt hundträning och frågorna är många och svaren likaså. Samtalet är en viktig del i coachningen och stundtals blir det nästan i klass med samtalsterapi under vår timme. Fast jag är ingen terapeut, långt ifrån. Å andra sida är det inte heller några djupgående personliga livskriser och sådant vi samtalar om utom möjligen den krisen som hundar i slyngelåldern kan orsaka sina ägare när de är som värst. Att få en egen timmes träning där tiden oavkortat finns till för en själv och ingen annan är fint och möjligheten att ta upp frågor och funderingar som det kanske inte alltid finns plats för i kursammanhang blir värdefull. Den fullständiga närvaron och det mindset som ofta uppkommer på de här timmarna gynnar såklart hunden med. Det finns inget som stör fokus och koncentration hos hund och förare. I regel i alla fall, fast när man har naturen som mötesrum får man vara beredd på diverse överraskningar. Som dovhjorten som bestämde sig för att korsa vägen ut mot dummien på vårt linjetag sekunden innan hund skulle skickas till exempel. 

Det blir nog fler mötesrum i naturen framöver, med tanke på coronans effekter tänker jag. Det nya vanliga är att vara utomhus och jag ser många terapeuter som erbjuder “walk & talk” istället för klassiska möten i samtalsrum. Kanske har det kommit för att stanna? Som hundtränare är vi redan vana vid utomhus sedan länge och anpassar oss därefter. Nu när kung Bore tagit ett fast grepp om Västsverige och temperaturen dippat en rejäl bit under nollan innebar det att jag hade fem lager tröjor och västar under jackan och två lager långkalsonger under termobyxorna på dagens kurs. I den utstyrseln blev jag smidig som ett kylskåp men så frös jag inte heller. Lite värre var det för hundarna på eftermiddagens sista promenad. De hann nog inte frysa något direkt nämnvärt så som de for fram i snön i och för sig men isklumparna som bildades mellan trampdynorna på de långhåriga hundarna var besvärliga. Lyra slokade hela vägen hem där hon gick sådär en trettiometer bakom i mina fotspår. Jag tror hon hade velat ha ett par varma pälsbeklädda Uggs till tassarna eller att slottsherren skulle komma och bära henne hem. Inget av det blev det. Nu ligger hon inne i värmen bland kuddarna i clubfåtöljen och ser märkbart nöjd ut.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top