Winter wonderland

Jag hör på radion om snökaos och trafikproblem i Göteborg. Busstrafiken är inställd och långtradare blockerar E20. Långt ut på landet känner jag inte av trafikproblemens och  stadens puls och jag saknar det inte heller. Den enda pulsen som blir här är den när jag pulsar i snön för att ta mig fram. Lite extra puls blev det också när vi mötte den stora trygga älgkon på morgonpromenaden i mossen. Makligt flyttade hon sig åt sidan och lämnade stigen fri, inte mer än så. Jag samlade in hundarna och funderade en stund på om vi skulle passera henne eller välja annan väg men hon såg fredlig och helt lugn ut så vi valde att gå förbi. Hon stod stadigt och tittade på oss när gick förbi, ingen tendens varken att gå undan eller komma efter oss. Det sista är jag särskilt glad över. Till synes helt oberörd av mötet med mig och hundflocken. Jag var inte riktigt lika oberörd och kände pulsen öka för en stund. Hade jag haft keps hade jag lyft på den och bugat lite för att visa min fredliga inställning när jag passerade henne men nu fick jag nöja mig med att sänka blicken mot marken och säga ett lågmält “hej” vilket accepterades. Sedan promenerade vi vidare utan fler djurmöten men istället gick vi vilse. Med snö i mossen såg alla träden om något ännu mer lika ut än i vanliga fall och stigarna gick inte att finna i det vita. Inte ens en hjortstig fanns att följa och efter en stund insåg jag att vi totalt tappat riktningen. Det blev ytterligare en liten pulshöjning innan jag fick ordning på norr och söder och fann kända marker igen utan att gå ner mig i någon svarthåla. Det brukar alltid lösa sig till slut, och det gjorde det idag med. Tacksam för det då det hade blivit kallt att spendera hela dagen i mossen.

Senare på dagen, efter en stunds arbete, tog jag den svarta unghunden med ut för träning. Fyra långa linjer i den vita tystnade blev det idag. Jag tycker jag borde få dubbla steg på stegräknaren för pulsandet i snön för jösses så mycket jobbigare det blir, och då har vi inga massiva mängder av snö egentligen. Men vi trampade ihärdigt på i snön och placerade ut våra punkter och gick sedan en rejäl omväg till punkten jag planerade att skicka ifrån. Långa ospårade linjer var dagens mål. Hej och hå. Unghunden var definitivt inte lika påverkad av snöpulsandet som jag utan kastade sig iväg i vägvinnande galopp över det snötäckta fältet. Lätt och ledigt sprang hon de långa avstånden och några större problem att finna kanindummiesarna vid sluten hade hon inte heller. Att ha kanindummy på dagens träning var ett högst medvetet val, de klarar snön bättre än vanliga dummy tycker jag och det tar tid innan de blir isiga och besvärliga. Någon linje blev den en liten böj på och en annan fick vi ta om då unghunden och jag siktade mot olika mål men det vägdes upp av att vi fick till snygga stopp på riktigt långa avstånd, så totalt sett blev träningen bra även om vi (såklart) har mer att jobba på.

Det är mycket med hundträning ibland tycker jag. Mycket att tänka på och fundera över även om det inte handlar om raketforskning. Råden är många och vägarna likaså. Många är rädda att gör fel när de tränar med, så rädda att de knappt vågar pröva. Och självkritiska är vi väl alla lite till mans. Ibland lite i överkant så vi skuldbelägger oss för eventuella fel vi gjort som fått hunden att bli som den blivit. Så enkelt är det inte förstås. Eller svårt. Allt hänger inte på oss som förare även om mycket gör det, och vi gör ändå så gott vi kan tänker jag. Med de förutsättningar vi har. Särskilt som ny hundförare, eller hundförare i en ny gren behöver man vara lite förlåtande mot sig själv. Det tar några hundar att skaffa erfarenhet och hitta rätt. Maya Angelou sätter ord på det, tröstande ord tycker jag:

“Du gjorde på det sätt du visste att man skulle göra, och när du visste bättre gjorde du bättre” – Maya Angelou

Pin It on Pinterest

Scroll to Top