You know the feeling

Äntligen har valpmagen stabiliserat sig. Hallelujah! Det är knappt jag vågar säga det. Som om risken att det magonda skulle komma tillbaka bara för att jag nämner att det äntligen är bra. Någon gammal dum vidskepelse som dröjer sig kvar fast jag har vett att veta att det verkligen inte fungerar så. Magen är bra nu och det är galet skönt. Vi sover hela nätter igen, fyra på raken nu då vi inte vaknat förrän klockan ringt nollfemtjugofem. Det har sannerligen gjort gott för välbefinnandet. Både vårat och valpens. 

Det finns många fördelar med att bo på landet tycker jag. En av dem är att kunna duscha samtidigt som man tittar ut över fälten och ser rådjur och annat vilt som betar. Tidigt idag var det två bockar som slogs medan jag schamponerade håret. Det är ett tufft liv de lever tänkte jag medan jag stod i det ljumma vattnet och för en av dem slutade inte striden så bra för honom såg vi senare hoppa på tre ben i åkerkanten. Geten som bråket troligen handlade om betade obesvärat en bit därifrån.

Inledningsvis var dagens väder av bästa höstsort, klarblå himmel och en svag bris men fortfarande milt och behagligt. Det var visst något särskilt med vindarna också för tranorna bestämde sig för att flytta söderöver. Gynnsamma förhållande just idag förmodligen då stora flockar med skränande tranor flög högt på himlen över slottet på väg söderut. Det är ett skådespel att se dem. Lakrits och slottsherren mötte en grävling på morgonpromenaden med. Grävlingar ser vi sällan faktiskt. Kanske var den också på väg att flytta någonstans eller så hade den bara hamnat lite på villovägar. Lakrits verkade förstå att grävlingar helt vill rå sig själva och valde att backa tillbaka istället för att utmana. Klok hund det där. Och tur att han är labrador och inte terrier, för som jaktterrier hade han tveklöst blivit underkänd efter mötet med grävlingen.

Älg har vi med. Flera stycken har jag sett de senaste dagarna. Och bajs efter dem vittnar om att de varit här betydligt fler gånger och betydligt närmare slottet än vad jag anat. Häromdagen klev en rejäl älgtjur ut ur skogen en bit bort från där vi var och tränade. Han sparkade upp en grop i åkerkanten med frambenen innan han fick vind på oss. majestätiskt vände han sig mot oss och studerade oss noga och avvaktande. Fast han var hundraeter bort signalerade han tydligt att han inte hade någon avsikt att flytta sig och jag känd mig glad över att ha var just hundrameter bort och inte närmare. Vi tränade vidare under hans vakande öga och inte förrän vi var nästan klara vände han om och följde sin ko tillbaka in bland granarna. 

Den svarta unghunden Min på pass på andjakten. En bild av fokus och koncentration. Eller är det kanske en bild av dårskap? Hon ser lite halvgalen ut tycker jag. Nära bristningsgränsen eller djupt inne i fokusbubblan? Ibland är det svårt att veta med de unga.

Jag hade en trevlig kurs idag. Igen, Vi jobbade med dirigeringstema och noggrannhet. Uppföljning på signaler och annat matnyttigt. Hundträning är en aldrig sinande källa av olikheter och nya erfarenheter. Dagens kurs var givande och glad med ett stort mått fredagsfeeling över sig. Precis som man vill att hundträning ska vara. Vi harv så mycket att hämta där, så mycket att uträtta och så mycket att glädjas över. Och varje ekipage har bara börjat skrapa på ytan än av vad de kommer att lyckas med tillsammans framöver. Det är fint tänker jag. Att det alltid finns så mycket mer att lära och så mycket upplevelser vi inte ens anar än framför oss. Det man gör mycket blir man bra på. Det är tveklöst så. Om vi bara ser till att göra mycket av rätt saker tillsammans med hundarna så landar det riktigt bra.

Det tänkte jag på när jag tränade den svarta unghunden en sväng idag. Träningen var inte så intressant egentligen. Den bestod av att gå fint, och långsamt, vid min vänstra sida medan Mer jobbade och sedan att gå fint och lika långsamt vid samma vänstra sida längs grusvägen när Mer inte jobbade. I koppel. Jag har gett mig sjutton på att jag ska lära den unga svarta att gå med hängande koppel intill mig. Med huvudet i höjd med mitt knä. Avslappnat. Hon är redan rätt bra på det men jag vill ha det så bra och stabilt att varken hon eller jag ens funderar över det. Inte bara i träning utan också i vardagen. Det ska inte var ett kommando utan den bästa plasten att vara på helt enkelt. Ett tillstånd. Vardagligt och naturligt. Så jag försöker göra det rätt mycket. Avsätta delar av våra promenader till det. De stunderna hon inte får springa fritt. Det är egentligen inget märkvärdigt alls. Vanlig vardagslydnad. Men för mig som gillar att trampa på och gå fort är det en kraftansträngning att gå långsamt. Det kryper i varje cell i kroppen av ansträngning när jag koncentrerar mig på att gå långsamt och inte falla för frestelsen att öka farten och traska på. Det är nog inte varken konstigt eller svårt att förstå varför mina hundar alltid har brått framåt medan slottsherrens lunkar lugnt vid sidan. Jag går oändligt många promenader med hundarna i raskt tempo för jag tycker det är avkopplande så. Slottsherren går många promenader han med men av betydligt långsammare sort. Sådan herre sådan hund och det man gör mycket blir man bra på som sagt. Så det så.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top